Klockan är mitt i ingenting en onsdagnatt och du andas tungt mitt emot mig. Jag drar undan din korta lugg från dina slutna ögon och stryker dig försiktigt över axeln. Vi har flätat våra ben under täcket, jag är som vanligt kall och du är varm. Jag har din ena arm runtom mig och din hand vid mitt bröst. Dina fötter sticker nästan ut utanför sängkanten, medans jag ryms alldeles utmärkt. Jag är ju så himla mycket mindre än dig. Så mycket mindre att jag måste stå på tå och ännu lite till för att nå upp till dig, och när du håller om mig så passar jag perfekt i din famn. 

Ångesten släpper för en stund. Att vi måste pussla och planera och nästan slita våra hår för att kunna ses i två dagar, det spelar inte någon roll. Inte nu. Jag tänker att jag älskar dig och att du älskar mig, och att så vill jag alltid att det ska vara. Och så somnar jag om, med mina ben runt dina och din hand vid mitt bröst.