Vad kul det var att hälsa på dig i helgen. Men jobbigt också, såklart. Jag såg dig i varje gathörn, och i tunnelbanevagnarna satt det alltid någon vars ryggtavla hade kunnat vara din. Med ditt långa ljusa hår, gälla skratt. Jag hörde din röst. Alla förbipasserande lät som dig. Eller, nästan som dig. Du har ju lärt mig att även om man är från Stockholm så har inte alla samma dialekt, precis som det inte finns något som heter Norrländska.

Jag har lärt mig att hitta i Stockholm. Nästan iallafall. Och jag har förlorat mitt Stockholmsförakt. Nästan iallafall. Jag har lärt mig hitta litegrann på söder, och tar mig snabbt och smidigt in till T-centralen. Sen har jag lärt mig att följa strömmen. Jag ser inte lika cool ut som riktiga stockholmare, men jag försökte.
Vi tog bussen ut till dig. Eller, först en tunnelbana och sen en buss. 58an mot Karolinska Sjukhuset. 

Norra Begravningsplatsen är så vacker. Massa kändisar som vilar där ju! Visste du det? Ja, klart du visste det. Därför du vilar där, eller hur? Vi såg Selma Lagerlöfs grav tror jag. Hon är ju nästan på samma nivå som dig. 

Jag tjuvrökte i helgen, sådär som vi brukade göra på alla studentfester. Tjuvröka, fastän vi är vuxna. 

Din grav var vackrast på hela begravningsplatsen. Jag hoppas du kan se den. Blommor, änglar, hjärtan, lyktor, meddelanden. "Jag saknar dig." Jag köpte vita nejlikor till dig, jag hoppas det blev bra. Jag älskar nejlikor, och tänkte att vi brukar ju ha samma smak ungefär. 
Det var fint att få berätta om huset, nya jobbet och allt som hänt sen vi sist sågs. Isak hälsar såklart, tror jag glömde säga det. Han saknar dig också. 

Jag tänker så ofta på dig. Hade du haft tentaångest nu och skulle ditt ansikte ha hunnit bli härligt fräknigt av den starka vårsolen? Hade du kommit och hälsat på? Hade du gillat Bobby eller var du hundrädd? Jag minns inte. Och jag hatar att jag inte minns. 

Det går inte en dag utan att jag saknar dig. 
Jag älskar dig så mycket. Och jag hatar att du inte längre finns.

Vi har inte hunnit längre än 62 dagar in i 2016, men så mycket stora saker har redan hänt. Vi skriver kontrakt på hus, jag går på arbetsintervju och så mycket med valpen (som snart inte ens är valp längre) bara släpper. Kanske för att jag släpper på kraven, och andas. Han är jätteduktig, och jag är jätteduktig. Viktigt att säga, och komma ihåg. 

Det snurrar fort, fort nu och jag hinner knappt med. Men det snurrar åt rätt håll.