varför är det så att väldigt många utav oss människor känner ett särskilt behov av att ingå i ett förhållande? man får närhet, kärlek - jag vet. men det är väl ändå inte så att vi människor mår sämre av att vara singel? jag har varit singel i dryga två månader nu. det är inte lång tid alls, men redan nu så hoppas jag på ett nytt förhållande med någon som det fungerar med. jag förstår mig inte på mig själv. jag vet hur det kommer sluta, men ändå ger jag mig in i förhållande efter förhållande. 

vi människor är inte skapta för att ta allting på egen hand, vi är inte skapta för att vara ensamma. men detta nästintill beroende av att ha en partner, det är nästan skrämmande. vi letar så febrilt efter någon att när första bästa kommer fram så ger vi allting och hoppas på det bästa. misslyckas det, så sänker det oss till botten och sen hittar man förhoppningsvis en ny och mår bättre.

jag försöker inte förnedra eller på något sätt nedvärdera dem som har mått dåligt över ett misslyckat förhållande, för jag har själv varit där.

men något som fick mig att fundera tätt in på småtimmarna;
ska inte kärlek vara underbart & allt man behöver?

med en pessimistisk syn på världen, men ett jävligt glatt humör.
analyserar sönder allting tills det inte finns något kvar. lever för stunden då man aldrig vet när det kan ta slut. vill massor, men gör ingenting. orealistiska drömmar, önskningar om något som jag aldrig kommer att få.

trasig och fel,
men på så jävla god väg bort därifrån.

efter smärta, stönande och pressande så äntligen.