ingen extramamma idag pga av att hon är sjuk :(.
däremot ska jag till äckelpsykopattandregleringen, för att dom ska fixa i min förbannade tandställning.

hela livet kan vara precis som mig:
en enda stor jävla degkind.

HAHAHHA.

Gårdagskvällen tillbringades i telefon med Jocke och Tobbe. Haha, underbart.
Dock så är den lilla jäveln just nu och jobbar (nej, han är inte 35! 17 actuallly.) och sen ska han träna, så därför sitter jag vid datorn och nördar mig allmänt mycket.

Idag händer ingenting alls såvitt jag vet.
Imorgon blir det stan,
och på torsdag kväll blir det extramamma. <3

sitter just nu och lyssnar på asbra musik och dricker mitt älskade svarta kaffe. eller okej, jag har faktiskt socker till, men jag dricker kaffe som en gammal människa (sätter först en sockerbit i munnen och tar sedan en eller två klunkar kaffe), så då jag ser det är det svart!
gott är det då iallafall. Gevalia Bistro. mumma.

haha, den låten med hoobastank sitter jag just nu och lyssnar på.
Jag, Tomas, Nordsvahn och David är hemma hos tomas the man och lyssnar på musik. Har nyss varit ute, och vi fryser som fan allihopa. En av tomas tröjor har jag på mig också.
Wonderbaum.

de må vara helt cp, men vafan jag älskar dem.
<3

om ni inte orkar läsa allting, läs inte alls.

Nu vet jag inte längre hur jag ska känna. Jag försöker verkligen vara positiv, men det är så jävla svårt. Just nu är kompisarna och familjen det enda jag har. Jag älskar dem mest av allt i hela världen, men det räcker inte. Något saknas, någon. Patetisk, fel, onödig; jag vet. Men jag kan inte styra mina känslor.

I snart tio år har jag mått såhär. Jag är så otroligt less. Jag vill inte dö, men kanske är det enda utvägen? Kuratorer, kompisar, föräldrarna, mig själv. Jag har pratat med de jag litar på och med de jag kan. Det blir inte bättre. Jag vill så gärna må bra igen, jag vill så otroligt gärna kunna se att livet faktiskt har en framsida också, och inte bara den mörka baksidan.

Borderline, Panikångest, Sjuklig depression, Ätstörningar & Sömnsvårigheter. Käka medicin varenda jävla dag för att försöka vara normal. Fan.
Jag har förut sökt hjälp hos rakbladet, men nu är det cigaretterna istället. Jag vill sluta röka, men vill då inte börja om med att skära mig istället. Självklart så behöver ju inte det hända, men det är just det jag är så jävla rädd för att det ska.

Pojkvännerna har kommit och gått, likaså kompisarna. Vissa har jag fortfarande kvar, andra pratar jag inte längre med. Så mycket i mitt liv som jag just nu saknar.
Jag vill bara spola tillbaka tiden och få göra om allting en sista gång. Få känna den där närheten och ömheten jag kände när jag hade min senaste pojkvän. (nu mitt ex.) Jag vill känna lyckan jag kände då jag var tre år gammal och allting var bra. Jag vill känna mig älskad och behövd.

Jag vill må bra igen.

(snälla. ignorera äckelmagen och äckelbenen.)

på alla hjärtans dag brukar det ju för de flesta hända något riktigt mysigt, men inte för mig.
istället för att ha det trevligt med en eventuell partner eller bra kompis eller dylikt
så spillde jag en kopp med skållhett tevatten på mig.

just nu så har rodnaden gått ner och det svider inte lika mycket,
men igår var det över halva magen och nästan en dm ner på högra låret.
ett väldigt bra tips ifrån mig; spill inte varmt jävla vatten på er själva. det är satans smärtsamt

i won't let you break me.

Något jag strävar efter nu är att börja se det positiva i allting. Lättare sagt än gjort, men detta vill jag verkligen lyckas med, och det ska jag, det ger jag mig fan på att jag ska.
Senaste åren har jag pendlat mellan att må dåligt och värre. Nu är det aldrig mer. Jag är less på det, och jag vill inte ner i skiten igen. Det har varit våldsamma pojkvänner, ätstörningar, nästan obefintligt självförtroende och mycket mer. Nu ska jag göra något åt det här, mitt liv ska styra upp sig, jag ska klara det här.

du kunde lika gärna ha stuckin in en kniv i hjärtat på mig och vridit om.
det hade ändå inte gjort lika ont som det här.