Det finaste i hela det franska språket och nästan det enda jag minns från de där lektionerna i högstadiet där jag ägnade mer tid åt att beskriva min sinnesstämning med meningslöst klotter på mappen än att faktiskt lyssna är en mening på tre ord, tolv bokstäver. Jag vet inte varför jag minns just det, kanske är det för att just nu känns det så ganska ofta. För det finns något jag kommer ihåg från de där timmarna där jag helst bara ville ut och röka nästa cigarett bakom gymnastiksalen; tu mes manques, du fattas mig.