Första gången jag blev dumpad gick jag i trean, kanske fyran. Jag var så himla kär i en kille i min klass, vi hade känt varandra ända sedan förskolan och kanske hade jag tyckt om honom hela tiden. Han hade kort, ljust hår och lite småkrokiga glasögon för han var retad precis som mig och hade nog blivit omkullknuffad några gånger.

Vi blev tillsammans när han frågade chans efter att min allra bästa kompis pratat med hans kompis och på så sätt parat ihop oss. Vi pussades någon gång på mitt rum och vi var alltid med varandra på rasterna.

Och så ringde han mig en dag. Jag kände igen hans nummer, svarade ivrigt "hej det är gabrielle!" och väntade mig ett glatt svar tillbaka men han lät bara trumpen. Inte alls som han brukade. Så sa han att vi inte kunde vara tillsammans längre och så grät jag och var ledsen i flera dagar.

Nu är han en av mina absolut närmsta vänner och nästan varje gång vi ses pratar vi om det och bara skrattar. Vi var ju bara små barn.