Hej.
Det är.. Jag? Jo, det är väl klart att det är jag, det hör du ju. Tror jag.
Men det är jag iallafall.
Jag har tänkt litegrann, funderat litegrann. Inte lite egentligen, utan väldigt mycket. Hela nätter faktiskt. Det har hållit mig vaken, och det har gjort ont att inte kunnat sova. Men jag börjar ju bli van nu. Både sömnlösheten och smärtan. Du vet ju hur det känns, haha. Nej just ja, det gör du ju inte.
Det har alltid varit du som sårar, du som gör illa, aldrig tvärt om. Men det känns väl lite skönt ändå? Att vara så jävla perfekt, att ha det så jävla perfekt, att ditt liv är så jävla perfekt, jag tror du har det så jävla perfekt, bara för att jag definitivt inte har det.

Jag är arg på dig, tror jag. Jag tror att det är ditt fel att allting är som det är för mig nu. Men man ska ju inte skylla ifrån sig, det sa alltid mamma.
Men mamma mår inte så bra, hon vet nog inte vad hon säger riktigt numera.
Jag hoppas iallafall det. För jag vill inte att det hon sa igår, att det var något hon menade. Men det tror jag inte, för mamma mår inte så bra nu.

Men det gör ju förvisso inte jag heller. Inte för att jag tror att du bryr dig, men jag mår inte så bra nu. Inte nå bra alls, faktiskt.
Mår du bra nu? Jag tror det. Du har det ju så jävla perfekt, du.
Men jag var inte perfekt nog för dig. Så du böt ut mig. Jag tror dessutom att du måste byta band i telefonsvararen efter detta. Bränna bandet, så att ingen någonsin kommer att kunna höra att du inte är så perfekt, eller hur?
För det hade ju inte varit nå bra. Inte nå bra alls, faktiskt.

Men det är inte du heller, faktiskt.
Jag tror inte du kommer ihåg det, men det hände, faktiskt.
Ja, just det. Just precis det.

Men du, vad är klockan nu? Dags att knulla nya tjejen, kanske?
Ja gör du så. Hon blir nog glatt överraskad då hon ser vad du kan i sängen.
Men du var inte så bra där, faktiskt. Du är inte perfekt,
men det tror jag fanimig att jag är.

Så hejdå.