Att drömma om det tråkigaste som finns.

Här kommer ett inlägg som är rätt jobbigt att skriva, och kanske rätt provocerande att läsa för er självförverkligande adrenalinjunkies som älskar att ha tusen bollar i luften. 
 
Jag vill leva svenne-liv. Japp. När andra planerar resor till Australien och Bali längtar jag efter att hitta den perfekta tomten att bygga hus på. Jag har aldrig bott längre bort än Umeå och jag längtade tillbaka till Piteå varenda sekund. Nej! Jag vill inte bo utomlands, jag vill inte finna mig själv på andra sidan jorden, jag vill fan settle down. 

Efter att jag gick, sprang, fullkomligt kraschade in i väggen förra hösten och blev sjukskriven insåg jag många saker. 1: utmattningsdepressioner är på riktigt och bör alltid tas på allvar. 2: att prioritera. Att göra saker och att låtsas vilja göra saker för att det förväntas av en påskyndar ingen tillfriskningsprocess, snarare tvärtom. 
Att jag levt mitt liv på ett sätt tidigare behöver inte innebära att det var det rätta sättet, det var ju det som gjorde mig sjuk från första början. 

Jag vet att jag är ung, inte ens 23 år fyllda och att man ska passa på att leva livet nu! Göra allt! Leka av sig! Men om jag har gjort mitt då? Inte föralltid såklart, några mindre utsvävningar ska jag väl ha kvar i bakfickan. Men även dessa utsvävningar tar kraft. Har man en gång varit sjuk tar det ett tag att komma tillbaka igen. Jag är ju inte sjukskriven längre, studerar heltid och jobbar extra och trivs jättebra med det, men det finns inte alltid så mycket känslomässigt spelrum efter det. Denna lilla byatjej må ha mycket ork, men inte alltid tillräckligt. När jag har pluggat, jobbat, tagit hand om hunden och donat hemma vill jag ofta bara göra ingenting. Och ibland vill jag bara göra ingenting hela helgen också. 

Och för att knyta ihop säcken: drömmar jag hade tidigare, saker jag längtade efter och det som tidigare var en prioritet hos mig kanske var viktigt förr, men är inte det nu. Att jag hellre drar husvagnen upp till fjällen än att gå ut på krogen, spenderar kvalitetstid hemma eller tränar hund istället för att åka på äventyrliga utlandsresor eller bara inte alltid är så bra på att höra av mig handlar inte om att jag gett upp tidigare drömmar och önskningar, eller att du inte längre är viktig för mig. Jag har bara fullt upp med mitt, även om det ser lite ut från ditt håll. Och så är jag ju nöjd, med precis exakt hur det ser ut just nu. Eller, jag har ju fortfarande inte hittat den där tomten... Men annars så. 

Gravplats nr 225.

Vad kul det var att hälsa på dig i helgen. Men jobbigt också, såklart. Jag såg dig i varje gathörn, och i tunnelbanevagnarna satt det alltid någon vars ryggtavla hade kunnat vara din. Med ditt långa ljusa hår, gälla skratt. Jag hörde din röst. Alla förbipasserande lät som dig. Eller, nästan som dig. Du har ju lärt mig att även om man är från Stockholm så har inte alla samma dialekt, precis som det inte finns något som heter Norrländska.

Jag har lärt mig att hitta i Stockholm. Nästan iallafall. Och jag har förlorat mitt Stockholmsförakt. Nästan iallafall. Jag har lärt mig hitta litegrann på söder, och tar mig snabbt och smidigt in till T-centralen. Sen har jag lärt mig att följa strömmen. Jag ser inte lika cool ut som riktiga stockholmare, men jag försökte.
Vi tog bussen ut till dig. Eller, först en tunnelbana och sen en buss. 58an mot Karolinska Sjukhuset. 

Norra Begravningsplatsen är så vacker. Massa kändisar som vilar där ju! Visste du det? Ja, klart du visste det. Därför du vilar där, eller hur? Vi såg Selma Lagerlöfs grav tror jag. Hon är ju nästan på samma nivå som dig. 

Jag tjuvrökte i helgen, sådär som vi brukade göra på alla studentfester. Tjuvröka, fastän vi är vuxna. 

Din grav var vackrast på hela begravningsplatsen. Jag hoppas du kan se den. Blommor, änglar, hjärtan, lyktor, meddelanden. "Jag saknar dig." Jag köpte vita nejlikor till dig, jag hoppas det blev bra. Jag älskar nejlikor, och tänkte att vi brukar ju ha samma smak ungefär. 
Det var fint att få berätta om huset, nya jobbet och allt som hänt sen vi sist sågs. Isak hälsar såklart, tror jag glömde säga det. Han saknar dig också. 

Jag tänker så ofta på dig. Hade du haft tentaångest nu och skulle ditt ansikte ha hunnit bli härligt fräknigt av den starka vårsolen? Hade du kommit och hälsat på? Hade du gillat Bobby eller var du hundrädd? Jag minns inte. Och jag hatar att jag inte minns. 

Det går inte en dag utan att jag saknar dig. 
Jag älskar dig så mycket. Och jag hatar att du inte längre finns.

Alla de saker jag skulle kunna skriva om:

Jag skulle kunna skriva om hur jag knappt kan sova längre.
Jag skulle kunna skriva om hur nätterna kantas av ångest och hårda kramar och hur jag gnuggar ögonen och torkar tårarna så jävla hårt att jag är alldeles röd och öm.  
Jag skulle kunna skriva om att jag överväger att inte köra 22 mil söderut
för att samlas och sörja tillsammans.
Jag skulle kunna skriva att jag vill skylla på social ångest och inte åka ännu längre söderut på hennes begravning.
Jag skulle kunna skriva om hur starkt jag förnekar det som har hänt.
Jag skulle kunna skriva att jag vill inte vill inte vill inte att det här ska ha hänt. Aldrig. 
Jag skulle kunna skriva om ovissheten för framtiden.
Jag skulle kunna skriva om depression. 
Jag skulle kunna skriva om ångest. 
Jag skulle kunna skriva om rädslor.

Men jag skriver om fantastiska fjällresor med de jag älskar mest, mysiga middagar under de första dagarna där det blir tillräckligt mörkt för tända ljus, om att ta vara på de sista solstrålarna från den här fattiga sommaren, om att dricka öl, om att vara kär kärare kärast, om att vara lycklig. Som om det vore det minsta intressant.

Norrbotten.

Jag kommer från midnattssolens förlovade land, från barrskog och kilometerlånga älvar. 
Jag kommer från sensommarmirakel och en vår som aldrig kom.

Jag kommer från den del av landet som man aldrig talar om, annat än i diskussioner om export. Jag kommer från den del av landet som ingen bryr sig om, annat än när vår urbefolkning ska "visas upp."

Här är vi starka och stolta, men porträtteras som svaga och dumma. 
Här kämpar vi för att hålla landsbygden levande, kämpar med näbbar och klor men de säger att vi har gett upp och att vi kommer att förlora kampen. 

Här pumpar blodet rött och här blåser vinden västerut. 
Här skrattar vi åt de som uttalar sig i politiken, säger "pengarna ska läggas där folk bor, inte på träd i norrland", för utan våra träd och mil av tågräls att frakta vår järnmalm hade de inte varit någonting. Utan oss har de inget.

Min del av landet har satts på kartan med hjälp av dess nationalrätt. 
Fläsk, salt, mjöl och potatis. Råriven, inte kokt. Palt och inte kroppkakor. 

Min del av landet är den vackraste av alla och folk vallfärdar norrut varje år för att ta del av det. Min del av landet är norrsken och en sol som aldrig går ner, berg som sträcker sig upp bland molnen.



Jag kommer från midnattssolens förlovade land, från barrskog och kilometerlånga älvar. 
Jag kommer från sensommarmirakel och en vår som aldrig kom.

2015-04-30.

Till första maj har vinterns sista snö smält och vi har sagt att vi älskar varandra för miljonte gången. Det är lika kallt i luften som för två månader sedan och mitt hjärta slår lika hårt som första gången vi sågs. 

Hemlängtan.

Om ungefär sex veckor åker jag hem. Jo, om 43 dagar, faktiskt. Då skriver jag min sista tenta för terminen och åker hem, upp till mitt norrbotten, mitt piteå, mitt hemmingsmark. 
 
Jag längtar så att det gör ont. Som att jag är allergisk för alla björkar i den här staden och måste tillbaka till skogsluft, pappersbruksluft, havsbris. Det är det mina lungor är van, den luften ska jag andas. 

För den här hemresan blir ju nog inte som de andra. Det blir min sista. Det blir med alla mina saker. Mina kläder, möbler, böcker, prydnader, lp-skivor, husgeråd, allt. Det blir min flytt. Mitt umeå-äventyr blev kort, men två år av västerbotten var tillräckligt för mig, nu vill jag till mitt norr, till mitt hem, igen. 

Nej jag ska ju inte ropa hej innan jag kommit över bäcken, inte ta ut min seger i förskott, inte ta det osäkra före det säkra. Men om ödet är gott och vem som än bestämmer vill mig väl, så tar jag mig hela vägen, alla de tjugotvå milen norr längs e4an, och får stanna där. 

Hela hockeysverige skriker om kvällens finalmatch, men jag kan inte släppa
att jag snart ska få komma hem igen.

Dagboksanteckningar.

Det var över ett år sedan jag skrev i min dagbok sist. Då hade jag precis flyttat ut ur "våran" lägenhet in i min egna. Något som var tänkt som en tillfällig lösning men som visade sig rädda mig. Jag var i upplösningstillstånd. Min handstil var alldeles skakig och ser inte alls ut som hur jag skiver nu. Bokstäverna går ihop, flyter ihop, det är stressat skrivet och vissa ord går inte att läsa. 
 
Det har hänt mycket på ett år. Jag har bytt adress fyra gånger, träffat någon (träffat rätt), spenderat mina dagar precis som jag velat, varit med om mina livs största äventyr och påbörjat ett helt nytt. När jag skrev de där darriga orden trodde jag aldrig att jag ett år senare skulle ha bytt stad igen och sitta och skriva det här, i min säng i ett studentrum. Trodde aldrig att jag skulle vara lycklig. Men det är jag.
 
Så jag använder svart tuschpenna med tunn spets för att skriva på de blanka sidorna. Skriver rakt, långsamt. Skriver med mjuka bokstäver, ganska brett isär. "Idag är jag lycklig."

du-dunk. du-dunk.

jag kan berätta i timmar om hur det kändes första jag kände dina hjärtslag mot mina den där ovanligt varma novembermorgonen när vi fortfarande väntade på första snön, hur jag trodde jag skulle dö när du kysste mig, hur jag har tänkt på dig sen första gången jag såg dig eller hur jag saknar just precis allt med dig just nu när vi är så långt ifrån varandra. men jag tänker att det kanske räcker med att säga att jag älskar dig.

Några gånger när det kändes.

* du luktar duschtvål där du ligger så nära mig och andas tätt inpå. drömmer du om mig?
när jag stryker din vinvarma hud är det som att mina fingrar vill lätta, inte riktigt vågar ta i, spänningen är så stark och jag är inte van det här. du visslar i sömnen. visslar och håller om. för en minut har tiden stannat av och jag tänker att om jag bara kunde hålla andan skulle den inte kunna fortsätta. men jag måste andas ut och den springer iväg. åk iväg med mig?
du vet att jag aldrig har känt såhär. känn mig ett litet tag till. blunda och håll mig hårt. * 


* minns du nakenbad halv tre på natten i slovenien? i det klaraste av vatten och månen var större än någonsin, det var stjärnklart och sceneriet blir liksom inte vackrare än såhär med bergen runtom sjön och de små ljuspunkterna som speglas i vattnet. han försökte hålla om mig och jag trodde att jag skulle drunkna. men jag var ju med dig. du vet, to die by your side osv*

* OM JAG SKRIKER SÅ ATT ALLA GRANNAR HÖR KANSKE DU OCKSÅ KAN LYSSNA PÅ MIG NÅGON JÄVLA GÅNG * 


* vi vet båda två att efter den här kvällen ses vi nog aldrig mer och luften i rummet kokar, alla fönster öppna men det ångar om oss och dina händer är överallt och jag kan inte andas och vi är överallt och i några timmar är vi upp över öronen dödskära i varandra. * 


Om jag ska vara riktigt jävla ärlig.

Jag har aldrig varit så galen som när jag varit kär. Aldrig har mitt adrenalin rusat så fort, mitt hjärta slagit så hårt eller mitt förnuft varit så bortfluget som när jag varit kär. Jag har stått ute iklädd endast underkläder och skor i en vinterkall natt och vägrat komma in, varit fjorton och tjuvrökt för att fånga någons intresse, ljugit om att jag gillat sagan om ringen och såklart druckit alldeles för många öl nån kväll när allt gått åt helvete. 

När jag har haft nätter utan sömn och när ingen mat har smakat har jag varit kär. När jag har gråtit skrikit klöst har jag varit kär. När mina föräldrar kört flera mil för att hämta mig, när jag sovit på vänners soffa, när jag bröt ihop bakom kassan på min arbetsplats var jag kär.
 
Och när jag har tänkt
Dör jag nu
Så dör jag lycklig
Har jag varit kär. 

Det kanske var någon gång i oktober, november, december jag minns inte ens längre.

Fastän jag ska jobba imorgon sitter jag i soffan när klockan är tre på morgonen. Kan inte andas efter vårat senaste bråk och tänker att det är nu jag ska dö. Varenda por i min hud kliar och klöser och mitt hjärta slår utanför kroppen. Det är tjugo minusgrader ute men jag vill inget annat än ut, är alldeles naken men måste bara härifrån ut ut ut UT.
 
Kvävs av all jävla ångest i väggarna och jag kan inte kan inte kan inte andas mitt hjärta slår utanför slår utanför slår utanför kroppen och det enda jag hör är mina krampaktiga försök till andetag och dina djupa. Dina djupa andetag, dig, du som sover. Du sover och jag kan inte andas och jag tänker att det är nu jag ska dö. 

Sen är det bra så, tack.

Till dig för två år sedan, försvinn ur mitt liv och rör aldrig vid mig igen. 

Några gånger när det verkligen kändes.

Δ när jag försökte kyssa dig för första gången men inte vågade komma närmre än din axel. jag var bara femton men du hade redan fyllt nitton och jag var nervös och rädd i dagar efter detta. sen berättade du att du tänkt kyssa mig också precis den sekunden. 
 
Δ när vi delar både cigarett och saliv mot en husvägg vid en sidogata bakom tivolit. du berättar att du fortfarande är kär, och jag ljuger och säger det är jag också. 
 
Δ när jag blev hämtad mitt i natten för att dom sa att det hade tagit slut. "välj nu, för en av oss kommer flytta ut".
 
Δ  "vet du? efter jul kommer jag ner till dig, då kommer vi att bo i samma stad och vi kommer äntligen att kunna ses så mycket som vi så länge velat." 
"ja, om man nu får leva så länge."
 
Δ när mamma ringde mig under skoltid om och om igen och när jag äntligen kunde svara sa hon med gråten i halsen att du låg på akuten och hade tagit en överdos. och så slutade du plötsligt vara liten och ofarlig och var nu helt plötsligt någon som hade kunnat sluta finnas om det gått några sekunder till. 

hur det blev vi, del: 2.

Han var nästan två meter lång med blondt rufsigt hår och när jag kramade om honom trodde jag att jag skulle sprängas. Herregud, är det verkligen han? Vi gick på stan och jag försökte skämta och vara rolig men samtidigt avslappnad och mogen och tycker han att jag är snygg herregud jag dör jag dör jag dör. Den dagen gick sådär. Jag hade inte tillräckligt med pengar till middagen, gick in i en glasdörr på stan och missade sista bussen hem så han var tvungen skjutsa mig de sju milen till Hemmingsmark.
 
Under två månader träffades vi hos varandra och pratade varje dag tills han en söndagkväll innan han skulle åka hem gav mig en puss från ingenstans där vi låg i min 105 cm breda säng. "Så nu är det vi?" 
Och det har varit de klyschiga berg och dahlbanorna i känslorna och vi har gått skilda vägar och sen hittat tillbaka till varandra på en filt uppe på ett berg omringade av ljus med utsikt över hela staden. 

Och idag är det fem år sedan våran allra första kyss. 

Hur det blev vi, del: 1.

På den tiden skedde nästan all kommunikation på msn med ett egetvalt typsnitt och färg och roliga smileys som man samlade på. En lördagsnatt pratade vi till sex på morgonen och ställde frågor till varandra som om vi känt varann i flera år och när natten tagit slut kändes det som om vi gjorde det. 
 
Vi bytte nummer, men talades inte vid efter det. Jag tänkte på honom ibland, men inte sådär att jag inte kunde sova eller andas utan honom utan han bara hamnade där ibland, i tankarna. Månaderna gick och jag gjorde mitt som vanligt, tills jag i augusti plötsligt får ett sms av ett nummer jag inte känner igen. Söker genast upp, men känner inte igen namnet. Christian Skogh? Försöker försiktigt och inte oförskämt fråga vem det är, och när han lite osäkert och blygsamt svarar "ja, vi hade en liten grej på msn för några månader sedan" klickade det genast. Han hade nyligt flyttat från Skellefteå till Luleå och kände ingen där. Våran långa konversation på msn blev plötsligt långa smskonversationer och så en lördag i september träffades vi för allra första gången.
 
 

De andra.

2013-11-06 kl. 12.59.44

 

"Filmaren Margreth Olin följer några ungdomar som fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Eftersom de enligt lagen kan avvisas först när de fyllt 18 år, lever de i ett slags limbo i väntan på ofrivillig exil. Olin granskar ett system som är så fixerat vid härkomst att de mänskliga rättigheterna kommer skymundan".

 

Tidigare i veckan såg jag denna viktiga och helt fantastiak dokumentär. Jag svor, grät och förbannades över vilket samhälle vi faktiskt lever i idag. I den här dokumentären får vi följa några ungdomar som kommit till Norge i hopp om ett bättre liv, men får bo på boenden i väntan på deras artonårsdag då de blir utvisade ifall de ej kunnat få uppehållstillstånd. De gör omprövning efter omprövning och om de inte blivit godkända blir de hänsynslöst tillbakaskickade till de länder där deras föräldrar och ibland hela familjer blivit mördade, där det är krig. 

 

2013-11-06 kl. 14.40.54

 

Det skrämmer mig att se hur utvecklingen i Europa är just nu, med Sverigedemokraterna som tredje största parti i riksdagen i Sverige och på gatorna i stan ser jag nordfronts propaganda fastklistrad på lyktstolpar och anslagstavlor. Men det är ju inte bara här. I Grekland och Frankrike breder sig en invandrarfientlig politk ut sig och en okunnighet och en trångsynthet genomsyrar samhället. 

 

Fast det är nog inte bara en okunnighet, utan en ovilja att lära sig, att öppna ögonen. När det är enklare att tro på påhittad statistik och påståenden än att faktiskt undersöka hur det egentligen ligger till. Hur man så gärna har en åsikt men inte vill lära sig något om det, hur man hellre hatar än förstår och hur man glömmer att se att vi är alla människor och att vi alla är individer med samma värde. Vi lever i ett rikt land och får ett flertal privilegier redan vid födseln, vilket gör oss skyldiga att se till dem som behöver hjälp, inte förkasta dem och se dem som de andra, för det är ett vi. 

Så snälla; se den här filmen. Och vid nästa riksdagsval - rösta. Ut med rasisterna. 


2.

"Ska vi sluta röka tillsammans?" Jag är femton tror jag och du sjutton. Jag har tjuvrökt röda marlboro bakom husknuten sen jag träffade han med den långa svarta luggen men nu tycker jag att det är dags att sluta, och du och jag ska sluta tillsammans.

Du bor hos din syster och kommer från en lite trasig bakgrund. Jag hoppas att jag ska kunna laga dig. Jag tar ett bloss från min dyrbara sista cigarett som jag fått utköpt av någon äldre kille och andas ut röken i ditt ansikte, sådär som jag sett att dom gör på film. "Vad vacker du är, gumman", säger du. Jag i mitt mörkbruna hår med snedlugg och mycket smink. Det är försommar i byn och gräset är så grönt och luften varm och fuktig. Jag minns hur jag trodde att vi skulle vara med varandra för alltid. Du drar handen genom håret och tittar med väna ögon på mig. Du kallade mig alltid för gumman. 

1.

Fröken, jag och Mamma sitter i klassrum Jupiter på blåtygsklädda stolar med tunn stoppning, vid trekantsborden som var färgade i ljusrosa, mintgrön, och ljusblå. Plast som var mönstrat som marmor. 
Det är utvecklingssamtal och hon sitter mitt emot mig och Mamma, ger mig ett papper och tuschpennor i olika färger. Jag ska rita upp en tankekarta över några olika delar i min skolgång. "Skolan", "Kompisar", "Lärarna" och "Mobbing". Jag väljer en färg till varje, rosa, lila, orange och grön. 
 
Fröken lovordar och poängterar hur duktig jag är, hur lätt jag har att lära och hur snäll jag är med de andra. Tack tack och titta ner i bordet. "Hur tycker du att det går med mobbingen då?" Skruvar mig i stolen och vill därifrån. Jag har några namn i huvudet och hon nämner dem snabbt, frågar om de fortfarande håller på eller om jag tycker att det lugnat ner sig. Jag vill inte svara. Mamma tar mig i armen "nå gabrielle, hur är det med de där pojkarna?"

De skriker namn snömular fäller knuffar undan förnedrar förminskar förtvivlar hatar och förstör. "Nej de gör inte så mycket längre." 

Sexism, struktur och samband.

I förrförra veckan hände något hemskt i min gamla hemstad, bara något kvarter från där jag brukade bo. En tjej i min ålder blev våldtagen av tre män, strax efter att hennes pojkvän blivit nedslagen. 
 
Staden frös. Det blev ramaskri. PT skrev artikel efter artikel som delades och kommenterades på facebook, och alla enades i oro och förfasan om vad som hade hänt. Ingen kunde förstå hur det kunde ha gått till, varför sådant händer, och i vår lilla stad. Alla överens om att förövarna var svin och att de stackars paret inte hade kunnat göra något, att den stackars kvinnan var fullständigt oskyldig.
 
Män (och även kvinnor) som i daglig dags gillar sidor som "Daily Racks", skrattar åt gamla trötta yttranden som inte bidrar med annat än att fastslå lika trötta könsroller, drar sig med det ena sexistiska skämtet efter det andra och refererar till sina flickvänner som sina "honor" försökte nu få ihop ekvationen om hur det här hade kunnat gå till. De väljer här den enkla vägen: hänvisar vidare till artiklar och tillägga något i stil med "hoppas de får fast svinen!" och tänker aldrig tanken att sexism och våldtäkt har ett samband. Att deras objektifiering och triviliasering av sexuella övergrepp är en del av den rad olika komponenter som tillsammans bildar dagens våldtäktskultur. 
 
Jag kan förstå hur en sådan här händelse inte sätter igång en djupare analys hos alla, men någon borde väl ändå tänka steget längre? Sedan denna händelse har även fallet mot den femtonåriga flicka som i våras blev våldtagen av sex olika män även blivit aktuell igen, sedan den friande domen mot männen. Jag har sett ett flertal som skickat runt namninsamlingar och upprörts över domen och jag hoppas så innerligt att detta engagemang sträcker sig längre än ett klick på internet.
 
Jag hopppas att vi börjar se samband, börjar se det ur ett större perspektiv. Förstår hur att kalla sin flickvän för sin hona kan påverka, hur vårat språkbruk gör skillnad, och hur sexism och våldtäkt hänger ihop. Jag vet att det här tyvärr inte kommer vara den sista gången vi läser och förfaras över sexuella övergrepp i tidningarna, men jag hoppas att vi börjar tänka steget längre, vågar analysera och börjar förstå att det vi säger och gör spelar stor roll. 

Nyckelgatan.

Över Viktoriabron, förbi campus, upp för backen bakom skogen och berget, där bor jag nu. Jag har bytt ut fågelboet högst upp på Nygatan mot bottenvåningstvåa med något så fantastiskt som avskilda rum. Här steker vi plättar sent på kvällarna, ser serier på stora duken och hånglar.
 
I två år har jag sprungit i korridoren här och nu står mitt namn på dörren, alldeles vid ditt och mina kläder är i garderoben och det här är nu mitt hem. Det är en obeskrivlig känsla att vi nu är -  inte bara i samma stad - utan på samma plats. Det är lite som julafton och ens femtonde, artonde och tjugonde födelsedag på en och samma gång. Dagar man väntat på hur länge som helst och sen är de bara plötsligt där, och så blåser man ut ljusen och öppnar paketen om och om igen. 
 
Det funkar bara. Jag förstår inte hur, men det fungerar. Vi är nog mer skiljda åt än nord och sydpolen men det fungerar. Opposites attract och det gör vi. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0