Idag gick jag till kyrkan för första gången på över 10 år. Jag höll hårt i Isaks hand, öppnade den stora trädörren och satte mig näst längs fram på höger sida. Kyrkan här är så vacker. De meterhöga fönstrena släpper in så mycket ljus, även en regngrå dag som denna. Längs fram är traditionella skulpturer och statyer, gudabilder på tavlor i ramar av guld. Man kan tända ljus om man vill. Säga hej då. 

Jag är ledsen att jag inte kunde vara hos dig idag. Jag hörde att prästen rekommenderade att man skulle vara där i tid för att garanterat ha plats, att Fresta Kyrka var fylld till bredden mer personer som ville ta adjö. 

Jag hoppas du kunde se minnesstunden skolan anordnat för dig. Jag hoppas du såg hur fullt rummet var, det fylldes på hela tiden och i slutet fick de stå längst bak mot väggen för att vi inte rymdes. Vi hade fyllt hela Hörsal A för dig, älskade du. Jag hoppas du hörde de fina orden som sades om dig, att du kände kärleken i rummet. Fyfan vad vi älskar dig. Vad vi saknar dig. De spelade våran låt. En slump såklart, men de spelade våran låt. 

Idag, och varje dag, tänker jag på dig, älskade Ida.

När du är trött, när du vill fly
Och oron viskar att, din dag ska aldrig gry
Jag är hos dig, känn handen kring din hand
Var stilla, var ej rädd,
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

Alltid älskad, aldrig glömd.