Jag skulle kunna skriva om hur jag knappt kan sova längre.
Jag skulle kunna skriva om hur nätterna kantas av ångest och hårda kramar och hur jag gnuggar ögonen och torkar tårarna så jävla hårt att jag är alldeles röd och öm.  

Jag skulle kunna skriva om att jag överväger att inte köra 22 mil söderut
för att samlas och sörja tillsammans.
Jag skulle kunna skriva att jag vill skylla på social ångest och inte åka ännu längre söderut på hennes begravning.
Jag skulle kunna skriva om hur starkt jag förnekar det som har hänt.

Jag skulle kunna skriva att jag vill inte vill inte vill inte att det här ska ha hänt. Aldrig. 

Jag skulle kunna skriva om ovissheten för framtiden.
Jag skulle kunna skriva om depression. 
Jag skulle kunna skriva om ångest. 
Jag skulle kunna skriva om rädslor.

Men jag skriver om fantastiska fjällresor med de jag älskar mest, mysiga middagar under de första dagarna där det blir tillräckligt mörkt för tända ljus, om att ta vara på de sista solstrålarna från den här fattiga sommaren, om att dricka öl, om att vara kär kärare kärast, om att vara lycklig. Som om det vore det minsta intressant.