Jag sitter på den smutsiga trappen vid busstationen
och ser hur bussarna passerar.
14 - Luleå, 20 - Umeå, 203 - Ålund.
Jag vill åka med och aldrig kliva av.

Med bestämda steg går jag mot hållplats C för att stiga på bussen härifrån.
Jag möts utav en Amerikan som genast börjar prata med mig.
"Hey, What's wrong?"
Han håller upp hakan på mig och ser in i mina tårfyllda, blåa ögon.
"You care for a cigarett?"

Vi går tillbaka till trappen där så många har suttit förut,
Där så många har pratat förut. Han tar upp en Marlboro ur sitt cigarettpaket,
ger den till mig och tänder den. Efter några bloss bestämmer jag mig för att berätta allt för honom om min skolstress, och att jag känner att jag inte längre vet något.

"If you want to do something with your life, you have got to finish school.
If you do that, you can end up as a milionare with the age of 25.
I'm not saying that you should bury yourself in your books and study all day and all night, but at least be approved in all of your classes.
And this about love.. I know it's hard and painful, but don't let it get in the way for your own life, your chance to live up to your dreams.
You're worth so much, believe me."

14, 20 & 203 hade passerat och det var sista gången för kvällen.
Mannen försvann till sin buss, och sedan dess har jag inte sett honom.

Cigaretten fimpade jag och försökte smälta allt som han hade sagt.
Han hade så rätt, och jag hann inte säga Tack.

Betyder det ingenting längre?
Vi strör ur oss kärleksförklaringar åt både höger och vänster och verkar inte inse vad vi egentligen gör.
"Jag älskar dig" har blivit ett alldagligt uttryck och vi säger saker som vi inte alls menar för att vi tror det är vad man ska göra.

she said kill me faster
with strawberry gashes all over her.