Jag kommer från midnattssolens förlovade land, från barrskog och kilometerlånga älvar. 

Jag kommer från sensommarmirakel och en vår som aldrig kom.

Jag kommer från den del av landet som man aldrig talar om, annat än i diskussioner om export. Jag kommer från den del av landet som ingen bryr sig om, annat än när vår urbefolkning ska "visas upp."

Här är vi starka och stolta, men porträtteras som svaga och dumma. 

Här kämpar vi för att hålla landsbygden levande, kämpar med näbbar och klor men de säger att vi har gett upp och att vi kommer att förlora kampen. 

Här pumpar blodet rött och här blåser vinden västerut. 
Här skrattar vi åt de som uttalar sig i politiken, säger "pengarna ska läggas där folk bor, inte på träd i norrland", för utan våra träd och mil av tågräls att frakta vår järnmalm hade de inte varit någonting. Utan oss har de inget.

Min del av landet har satts på kartan med hjälp av dess nationalrätt. 
Fläsk, salt, mjöl och potatis. Råriven, inte kokt. Palt och inte kroppkakor. 

Min del av landet är den vackraste av alla och folk vallfärdar norrut varje år för att ta del av det. Min del av landet är norrsken och en sol som aldrig går ner, berg som sträcker sig upp bland molnen.



Jag kommer från midnattssolens förlovade land, från barrskog och kilometerlånga älvar. 
Jag kommer från sensommarmirakel och en vår som aldrig kom.

 

 Lite såhär har min Umeå-termin sett ut på Snapchat:

Som habitant på en av de gator i Umeå där studenter utgör ca 99% av hyresgästerna så var det ju inte konstigt att ca 10% av våran klass bodde där också. Så vi drog ihop ett litet gäng och gick runt till varandras studentrum och såg ex on the beach, helt enkelt. Vad annars. Och så var det kalasfredag en dag, både på strumporna och på krogen.