Inget mer jävla distansförhållande.

Vi börjar planera redan måndagen när jag åker ifrån dig, sömndruckna i morgonrus och prassliga duntäcken. Om jag slutar jobbet klockan fyra kan jag springa till bussen som går kvart i, om jag får sluta tidigare. Och sen jobbar jag två helger i rad, hur löser vi det?

Ditt varma lugn tar upp hela rummet. Det löser sig, säger du. Fredagkvällar och söndagsmorgnar är magiska. Det bästa och värsta. Nervositeten på fredagarna när jag ligger i sängen framför tvn och väntar och hör dina steg i trapphuset, eller när jag går de två kanske tre kilometrarna från busstationen hem till dig. Och söndagarna då jag vet att snart tar den här helgen och våran tid slut och jag måste ligga så nära jag bara kan och fånga varje ögonblick så att de inte ska rinna iväg. 

Det blir torsdag kväll och du ringer och säger att du måste jobba hela helgen. Jag räknar genast ut dagarna det kommer bli mellan de gånger vi ses. 7 + 7 + 5 = 19. Du ber om ursäkt, jag gråter. 
 
Det är att längta tjugofyra timmar om dygnet, varje dag. Att planera veckor i förväg och att behöva lägga sitt liv på paus under helgerna. Det är att försöka att inte gråta när man hör hans röst, att tänka att det blir bättre och att vi får ju iallafall vara ihop. Det är att vara isär och hålla så hårt i känslorna att de inte åker iväg tillsammans med honom varje söndagkväll. Det är att krampaktigt krama hejdå för man vet inte när man ses nästa gång och att slå sig själv gul och blå varje gång man bråkar, för man förstör den lilla tid man har tillsammans. 

Men nu är det bara en och en halv fucking vecka kvar och sen kommer vi aldrig mer behöva ha det såhär igen. 

När jag tänker på framtiden:

- Långa frukostar på helgmorgnarna. Du tycker inte om att äta där man sover så vi dukar upp hotellfrukost med alla tillbehör på köksbordet. Och lyssnar på podcasts där de pratar om roligt och viktigt. 
 
- Vi har en stor balkong där vi dricker rosé med alla våra vänner. Rosé är vuxnare än öl har jag lärt mig, men det slinker nel öl pilsner drinkar och vi skrattar så jävla högt för vi har eget hus vid vattnet med ö i köket, stort vardagsrum och vita väggar mörka golv.
 
- Vi gör utflykter. Upptäcker staden du väst upp i och delar där du aldrig varit, hittar egna smultronställen och tumlar i gräset. 
 
- Det är du och jag och vi, jämt. 

Om mobbing.

Jag går i andra eller tredje klass. Jag har precis fått mina första glasögon. Jag ser dåligt på nära håll och måste ha dem i skolan så jag kan läsa. De är små och lite runda i kanterna, nästan plommonfärgade och de passar bra till mina blåa ögon och mitt korta blonda hår, säger mamma. Jag är jättenervös. De skrattar redan åt mig för mitt konstiga namn, de har hittat på olika rim och ramsor som de ropar efter mig. Ibland upprepar de bara de många smeknamnen om och om igen, skrattar åt mig när jag svarar och blir arga när jag ignorerar. 

Jag går med tunga steg de tvåhundra meter jag har till skolan. Plaskar i pölar och sparkar på stenar i mina vita gympaskor med rosa rosor på sidorna och knorrsnören som man bara virar ihop och inte behöver knyta. Jag är fullständigt livrädd. Skakar i hela kroppen de två minuter de tar att gå till skolan. Det dröjer inte länge innan de får syn på mig och börjar peka och skratta. Glasögonorm säger de. Och att jag är ful. Ful och dum. Dum och ful. 
 
Och så börjar jag sjätte klass. Har blivit längre, bredare, klokare. De har börjat på högstadiet, bytt skola och nu är det vi som är äldst. Det är jag och en tjej till, vi har känt varandra sedan förskolan och det har varit bara hon och jag sedan dess. Vi skrattar högt och ber inte om ursäkt. Hon har tjockt lockigt hår och det varmaste hjärtat och hon gör mig stark. Jag tänker att sålänge de är vi två så finns det ingen som kan säga något, ingen som kan göra något. Ingen som kan göra illa. Men så när jag går i korridorerna som känns lite kortare nu hör jag det ekar igen och jag hinner knappt vara med innan jag är 9 år igen. Han ser mig direkt i ögonen och skriker högt. Ful, tjock och dum. Dum, tjock och ful.  
 
Under högstadiet färgar jag det ljusa håret så svart jag bara kan, köper smala stuprörsjeans, klipper till torgvantar och sotar ögonen korpsvarta. Vita gympaskor är nu svarta converse, men stegen är lika tunga påväg upp till skolan, och så förbi ned till bussen. Inte ens där får jag vara ifred. De rycker huvudskydden på sätena och drar dem över ansiktet på mig. Skrattar när jag stretar emot och skrattar när jag slutar. På rasten står jag på skoltoaletten och försöker hålla ångesten inne, i spegeln ser jag en blek tjej med alldeles för svart smink, alldeles för mörkt hår, för runt ansikte, för små ögon, utåtstående öron, för bred midja. Någon ful. Ful och dum, dum och ful.

Jag börjar på gymnasiet. Jag vågar börja gå med lite stoltare steg och sträcker på mig när jag går mellan byggnaderna. Skriver långa uppsatser om lag och rätt inom media och mediekommunikation och på våra långa raster fikar vi på kvartersbageriet. Och när våra vägar möts i korridorerna ibland och vi ser på varandra som om vi inte kände varandra fast vi egentligen vet precis vad vi har gjort vill jag skrika gråta slå er i ansiktet få en ursäkt få en förklaring. Få veta varför just jag valdes ut, varför var jag så annorlunda och enligt vem.
 
Men mest av allt vill jag att ni ska se mig, verkligen se mig. Se hur det nu är jag som ler och skrattar. Se på mig, och förstå att ni inte vann. 

Jag vet.

När långa tårfyllda samtal under vår sommar höst blir till långa sms. När det blir långa sms utan tårar, när det kommer ett brev. När saknaden inte släpper och man har skrikit gråtit druckit sprungit kräkts gjort vafan som helst för att få den där gnagande längtan att försvinna. När man inte vågar gå tillbaka på samma rangliga väg, för nu är man lika ostadig själv. När man för en sekund släpper ner garden. När man åker iväg till nya miljöer och nya länder och ändå inte kan hålla sig borta. När man sitter på en filt uppe på ett berg under stjärnorna med ett tiotal ljus runtom och man ser ner över staden, när att möta hans läppar och stryka över hans hud är som att väcka något till liv, när man inte kan vara utan, när man är så kär att man går under, när man tänker på honom hela tiden, när man älskar älskar älskar någon. Ni vet, när man vet att det är rätt. 

Och så vet ni ju.

Och så finns det ju den där känslan. När hjärtat vill bort från trygg söndagkvällsfamn och ut i nya. När den osäkra småstadstjejen tror sig veta vad hon vill. När man tar långa bilturer hem mitt i natten och gråter längs halva. Ni vet den där längtan efter att längta. Den där viljan att vilja. Den där känslan av att inte vilja känna. När dimmiga lördagsnätter och tjeckisk öl är det enda som hjälper, när man knyter nya relationer kors och tvärs och säger att det här är fan allt jag någonsin velat. Ni vet när tonårslivet håller på att ta slut och man aldrig känt sig mer vuxen. Ni vet när man hamnat någonstans man inte riktigt vet hur man kom dit, men man inte vill därifrån. Inte än, iallafall. Och hur gör man då. 

Ni vet.

Ni vet den där känslan. När det inte spelar någon roll hur krampaktigt hårt man håller om och hur tätt man ligger om nätterna, för det där ekande tomrummet mellan er blir bara större. Ni vet hur de där tre orden förlorar mening, hur man tillslut slutar säga det, hur det bara blir tyst. Ni vet den där klumpen i magen när man tar någon annans bil och kör 140km/h hela vägen ner till honom. Hur man har en nyckeln i ena handen och hjärtat i den andra. Hur man står utanför lägenheten i tio tjugo trettio fyrtio minuter och väntar tills han ska komma hem. Hur man hinner vara en två tre sekunder innanför dörren innan man inte kan hålla sig längre utan man säger det. 
 
Ni vet hur luften tjocknar och tiden står still i några sekunder. Hur allt slutar finnas och hur man hör hjärtat krossas, slitas itu och stampas på. Hur man inte kan sluta gråta men försöker vara stark, man försöker förklara och man försöker vara rättvis. Ni vet när man åker därifrån i becksvart marsmörker och har 8 mil hem, hur vägen aldrig verkar ta slut och man ringer alla man känner för att försöka få ångesten att försvinna. Hur man förvånas över hur snön kan falla så rofyllt ned över marken, som för att dölja det hemska som skett här inatt.

Torsdag.

Det känns konstigt att skriva om något annat efter igår. Som att det måste gå ett visst antal dagar eller att det nya måste handla om en viss sak för att det tidigare ska få behålla sin mening. Det är klart jag fortfarande är ledsen. Jag är ledsen för att han inte finns längre, jag är ledsen för att jag är ledsen och jag är ledsen för det känns inte som att jag har någon rätt att vara ledsen. Och absolut inte posta något annat meningslöst blogginlägg om hur bra dagen innan var, beskriva hur mycket jag längtar efter Christian eller hur vemodigt kul och läskigt det känns att Isabelle ska flytta. 
 
Men världen står inte still och klockan stannar inte och vrider inte tillbaka sig hur mycket jag än vill. Fyfan, om du bara visste hur mycket alla saknar dig. 

Marcus.

Tidigt imorse gick min barndomsvän bort. Den starkaste snällaste raraste killen som jag känt sen jag var liten som kämpat och kämpat och kämpat gick vid 21 års ålder bort. Det har nog inte riktigt landat än, sjunkt in. Att någon man vuxit upp med, bjudit in till varenda barnkalas, åkt till Gåssjön med och badat varenda sommar nu inte finns längre. Det känns så överjävligt. Så orättvist förbannade jävla skitvidrigt hemskt överjävligt.
 
Och så kommer skammen, det dåliga samvetet. Ångesten över att man inte hörde av sig oftare, kom förbi, kramade om, förklarade hur orolig man faktiskt var och hur mycket man brydde sig. Och nu kommer man aldrig få chansen. Världen kommer fortsätta som vanligt och tiden kommer inte att stå still.
 
Han var så rar. Så mjuk. Omtänksam, rolig, snäll. Och han kommer att bli så jävla saknad. Av alla. 

När året ännu var ungt.

Jag kan inte gå sönder nu. Knyter näven och håller andan. Vänder mig om, för jag klarar inte att se in i dina ögon. Du andas tungt. Utanför ser jag de blåa ljusslingorna över gågatan genom de halvstängda persiennerna och du pussar mig lätt på min nakna rygg. Blundar hårt, knyter näven, håller andan, får inte gå sönder nu.


Vill iallafall.

"Kommer du älska mig föralltid?"
"Det vet du att jag inte kan svara på. Men det vill jag."

"Då vill jag älska dig så länge jag lever."

Moster Lilly.

 
Här är en bild på en av mina bästa tanter. Min pappas moster Lilly, men som alltid sett oss som nästan barnbarn och som jag alltid kallat Moster. När jag var liten tog morbror Stig ut mig och min lillebror på hemträsksisen för att lära oss att meta, och när vi kom hem hade moster gjort hennes bästa våfflor med massor av socker. 
 
Moster Lilly är helt otrolig. Hon är nära 90 år, men fräschast i byn. Hon har alltid sagt precis vad hon tycker, och gör det fortfarande på bredaste bondskan och med glimten i ögat. När jag färgade håret svart och tog hål i läppen under tonårstrotsen sa hon att det var väl fruktansvärt att jag skulle förstöra mitt fina blonda hår med detta elände, men att jag var vacker ändå. Hon brukar prata om sina systrar (bland annat min farmor) och säger att ja Alexandra hon var ju den söta och inte jag. Men jag var då iallafall alltid rak. 

Hon är en tidig feminist och har alltid varit en stark kvinna, aldrig låtit någon trampa på henne utan stått upp för sig, aldrig levt efter jantelagen utan alltid vetat att hon är så jävla bra. Hon är så sjukt inspirerande och jag älskar henne, bästa Moster Lilly.

Kär.

Minns så väl hur jag sa att jag aldrig skulle bli en av dom. En sån som romantiserar den förbannade saknaden, beskriver din pojknacke som det finaste jag sett och som är så fruktansvärt fantastiskt filmförälskad att det värker i hela kroppen och vill att alla ska veta. Jag var inte en sån som hånglade i hörnet av rummet och jag sprang aldrig längs storgatan hand i hand. 

Men nu älskar jag ju att se din bröstkorg åka upp och ner i takt med dina djupa andetag, ligga så nära så att jag kan både se och känna din puls. Ta med dig till släkt vänner familj och hålla din hand under bordet. Att benämna dig som min pojkvän, och inte bara någon jag träffar. Prata resor och drömma om vad som ska hända sen, pussa dig överallt och hålla om hårt. 

Kär, ju.

När man helst ligger nära. Precis brevid, alldeles intill, håller om och flätar armar och ben. Hör honom andas och försöker att inte andas så jävla högt själv som man alltid gör. Och han vaknar. Pussar kinden pannan hakan halsen munnen och jag rodnar tycker om gillar är kär i honom.

Alltså

"Är du en sån som skulle kunna älska mig?"
"Jag har ju aldrig slutat"

Hemmingsmark.

När man växer upp i en liten by utanför en liten stad och går på en liten skola med få elever spelar det ingen roll hur mycket man försöker smälta in - man kommer att sticka ut. Det spelar ingen roll hur mycket man gömmer sig bakom de andra och försöker att dölja att man är fullständigt dödskär i den nördiga, långa, alldeles för smala killen i samma klass, de kommer att skratta åt dig och ditt korta hår och glasögonen du fick redan i andra klass.
 
Man hänger förvisso ihop, byter bokmärken, pokémonkort, hemligheter och ibland lite oskyldigt salivutbyte nere vid hockeyrinken och man är tighta, tightare, tightast och kommer aldrig att sluta umgås. Man har känt varandra hela livet och tror att det kommer fortsätta så föralltid. 
 
Men man är 58 elever på skolan, 30 stycken i 1-2-3an och man klumpas ihop och läser nästan samma ämnen nästan samtidigt och lärarna ser inte och hör inte hur mycket man sticker ut och hur mycke de skrattar. Och knuffar. Och skriver lappar och viskar.
 
Hur det är att växa upp i en liten by del: 1.

Det var då, kanske mitt i vintern.

Går naken genom den stora lägenheten med de nylagda golven och nya tapeterna. Det doftar rent, nytt, ja kanske till och med lite oss. Du ligger kvar i sängen och ler så himla stort mot mig och jag försöker inte ens skyla mig för du säger att jag är vacker. Naturligt vacker. Och jag är kär. Så jävla kär.

Livet:

Nä det är fan inte roligt att vara kär. Det är ingen upphöjd känsla av eufori och man ser inte klarare än vad man gjorde innan. Man kramas lite, man pussas lite, håller varandra i hand. Och man skriker, man gråter och man är så jävla förbannad. Och det finns fan inget vackert med att ta sönder sig själv för någon annans skull.

Alltså ok.

Sluta överanalysera allt, det löser sig för fan ändå. 

Kärleksmyra.

Om jag blir kär igen ska det vara i någon som dig.

När man tar tag i sorgen och börjar agera.

Du frågar om jag tänker på dig ibland och det är som att du inte ens vet om den laddade pistolen du just gett mig.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0