Och så finns det ju den där känslan. När hjärtat vill bort från trygg söndagkvällsfamn och ut i nya. När den osäkra småstadstjejen tror sig veta vad hon vill. När man tar långa bilturer hem mitt i natten och gråter längs halva. Ni vet den där längtan efter att längta. Den där viljan att vilja. Den där känslan av att inte vilja känna. När dimmiga lördagsnätter och tjeckisk öl är det enda som hjälper, när man knyter nya relationer kors och tvärs och säger att det här är fan allt jag någonsin velat. Ni vet när tonårslivet håller på att ta slut och man aldrig känt sig mer vuxen. Ni vet när man hamnat någonstans man inte riktigt vet hur man kom dit, men man inte vill därifrån. Inte än, iallafall. Och hur gör man då.