Jag går i andra eller tredje klass. Jag har precis fått mina första glasögon. Jag ser dåligt på nära håll och måste ha dem i skolan så jag kan läsa. De är små och lite runda i kanterna, nästan plommonfärgade och de passar bra till mina blåa ögon och mitt korta blonda hår, säger mamma. Jag är jättenervös. De skrattar redan åt mig för mitt konstiga namn, de har hittat på olika rim och ramsor som de ropar efter mig. Ibland upprepar de bara de många smeknamnen om och om igen, skrattar åt mig när jag svarar och blir arga när jag ignorerar. 

Jag går med tunga steg de tvåhundra meter jag har till skolan. Plaskar i pölar och sparkar på stenar i mina vita gympaskor med rosa rosor på sidorna och knorrsnören som man bara virar ihop och inte behöver knyta. Jag är fullständigt livrädd. Skakar i hela kroppen de två minuter de tar att gå till skolan. Det dröjer inte länge innan de får syn på mig och börjar peka och skratta. Glasögonorm säger de. Och att jag är ful. Ful och dum. Dum och ful. 

 

Och så börjar jag sjätte klass. Har blivit längre, bredare, klokare. De har börjat på högstadiet, bytt skola och nu är det vi som är äldst. Det är jag och en tjej till, vi har känt varandra sedan förskolan och det har varit bara hon och jag sedan dess. Vi skrattar högt och ber inte om ursäkt. Hon har tjockt lockigt hår och det varmaste hjärtat och hon gör mig stark. Jag tänker att sålänge de är vi två så finns det ingen som kan säga något, ingen som kan göra något. Ingen som kan göra illa. Men så när jag går i korridorerna som känns lite kortare nu hör jag det ekar igen och jag hinner knappt vara med innan jag är 9 år igen. Han ser mig direkt i ögonen och skriker högt. Ful, tjock och dum. Dum, tjock och ful.  

 

Under högstadiet färgar jag det ljusa håret så svart jag bara kan, köper smala stuprörsjeans, klipper till torgvantar och sotar ögonen korpsvarta. Vita gympaskor är nu svarta converse, men stegen är lika tunga påväg upp till skolan, och så förbi ned till bussen. Inte ens där får jag vara ifred. De rycker huvudskydden på sätena och drar dem över ansiktet på mig. Skrattar när jag stretar emot och skrattar när jag slutar. På rasten står jag på skoltoaletten och försöker hålla ångesten inne, i spegeln ser jag en blek tjej med alldeles för svart smink, alldeles för mörkt hår, för runt ansikte, för små ögon, utåtstående öron, för bred midja. Någon ful. Ful och dum, dum och ful.

Jag börjar på gymnasiet. Jag vågar börja gå med lite stoltare steg och sträcker på mig när jag går mellan byggnaderna. Skriver långa uppsatser om lag och rätt inom media och mediekommunikation och på våra långa raster fikar vi på kvartersbageriet. Och när våra vägar möts i korridorerna ibland och vi ser på varandra som om vi inte kände varandra fast vi egentligen vet precis vad vi har gjort vill jag skrika gråta slå er i ansiktet få en ursäkt få en förklaring. Få veta varför just jag valdes ut, varför var jag så annorlunda och enligt vem.

 

Men mest av allt vill jag att ni ska se mig, verkligen se mig. Se hur det nu är jag som ler och skrattar. Se på mig, och förstå att ni inte vann.