Ni vet den där känslan. När det inte spelar någon roll hur krampaktigt hårt man håller om och hur tätt man ligger om nätterna, för det där ekande tomrummet mellan er blir bara större. Ni vet hur de där tre orden förlorar mening, hur man tillslut slutar säga det, hur det bara blir tyst. Ni vet den där klumpen i magen när man tar någon annans bil och kör 140km/h hela vägen ner till honom. Hur man har en nyckeln i ena handen och hjärtat i den andra. Hur man står utanför lägenheten i tio tjugo trettio fyrtio minuter och väntar tills han ska komma hem. Hur man hinner vara en två tre sekunder innanför dörren innan man inte kan hålla sig längre utan man säger det. 

 

Ni vet hur luften tjocknar och tiden står still i några sekunder. Hur allt slutar finnas och hur man hör hjärtat krossas, slitas itu och stampas på. Hur man inte kan sluta gråta men försöker vara stark, man försöker förklara och man försöker vara rättvis. Ni vet när man åker därifrån i becksvart marsmörker och har 8 mil hem, hur vägen aldrig verkar ta slut och man ringer alla man känner för att försöka få ångesten att försvinna. Hur man förvånas över hur snön kan falla så rofyllt ned över marken, som för att dölja det hemska som skett här inatt.