När långa tårfyllda samtal under vår sommar höst blir till långa sms. När det blir långa sms utan tårar, när det kommer ett brev. När saknaden inte släpper och man har skrikit gråtit druckit sprungit kräkts gjort vafan som helst för att få den där gnagande längtan att försvinna. När man inte vågar gå tillbaka på samma rangliga väg, för nu är man lika ostadig själv. När man för en sekund släpper ner garden. När man åker iväg till nya miljöer och nya länder och ändå inte kan hålla sig borta. När man sitter på en filt uppe på ett berg under stjärnorna med ett tiotal ljus runtom och man ser ner över staden, när att möta hans läppar och stryka över hans hud är som att väcka något till liv, när man inte kan vara utan, när man är så kär att man går under, när man tänker på honom hela tiden, när man älskar älskar älskar någon. Ni vet, när man vet att det är rätt.