Vi börjar planera redan måndagen när jag åker ifrån dig, sömndruckna i morgonrus och prassliga duntäcken. Om jag slutar jobbet klockan fyra kan jag springa till bussen som går kvart i, om jag får sluta tidigare. Och sen jobbar jag två helger i rad, hur löser vi det?

Ditt varma lugn tar upp hela rummet. Det löser sig, säger du. Fredagkvällar och söndagsmorgnar är magiska. Det bästa och värsta. Nervositeten på fredagarna när jag ligger i sängen framför tvn och väntar och hör dina steg i trapphuset, eller när jag går de två kanske tre kilometrarna från busstationen hem till dig. Och söndagarna då jag vet att snart tar den här helgen och våran tid slut och jag måste ligga så nära jag bara kan och fånga varje ögonblick så att de inte ska rinna iväg. 

Det blir torsdag kväll och du ringer och säger att du måste jobba hela helgen. Jag räknar genast ut dagarna det kommer bli mellan de gånger vi ses. 7 + 7 + 5 = 19. Du ber om ursäkt, jag gråter. 

 

Det är att längta tjugofyra timmar om dygnet, varje dag. Att planera veckor i förväg och att behöva lägga sitt liv på paus under helgerna. Det är att försöka att inte gråta när man hör hans röst, att tänka att det blir bättre och att vi får ju iallafall vara ihop. Det är att vara isär och hålla så hårt i känslorna att de inte åker iväg tillsammans med honom varje söndagkväll. Det är att krampaktigt krama hejdå för man vet inte när man ses nästa gång och att slå sig själv gul och blå varje gång man bråkar, för man förstör den lilla tid man har tillsammans. 

Men nu är det bara en och en halv fucking vecka kvar och sen kommer vi aldrig mer behöva ha det såhär igen.