Minns så väl hur jag sa att jag aldrig skulle bli en av dom. En sån som romantiserar den förbannade saknaden, beskriver din pojknacke som det finaste jag sett och som är så fruktansvärt fantastiskt filmförälskad att det värker i hela kroppen och vill att alla ska veta. Jag var inte en sån som hånglade i hörnet av rummet och jag sprang aldrig längs storgatan hand i hand. 

Men nu älskar jag ju att se din bröstkorg åka upp och ner i takt med dina djupa andetag, ligga så nära så att jag kan både se och känna din puls. Ta med dig till släkt vänner familj och hålla din hand under bordet. Att benämna dig som min pojkvän, och inte bara någon jag träffar. Prata resor och drömma om vad som ska hända sen, pussa dig överallt och hålla om hårt.