En studie i idioti del: 1
Han sa ingenting när det gällde, innan den där jävla bron brändes och jag nu inte vet hur jag ska hitta tillbaka. Men innan dess så hade han ju ändå stannat kvar, trots ovissheten och kaoset och stressen. Han skickade ju ändå ett brev, flera långa sms och gav mig långa kramar. Vi hade ju ändå de där timmarna i varandras armar, de där långa cykelutflykterna och fika vid älven, timmarna av planerande av den där jävla framtiden och jag älskade ju ändå honom så jävlajävla mycket. Åh.
Pessimist, javisst
Och bropelarna hånar mig med sitt jävla klotter. "Is love all you need", ja inte fan vet jag. Numera vet jag ju ingenting.
Hur beskriver man något man inte ens själv vet vad det är
Det är en konstig känsla, det där med att efter flera år med bara en sorts tankar helt ändra självbild. Att inse att själv inte betyder ensam, att man faktiskt är stark, att sätta ett rättvist värde på sig själv och känna att varje millimeter av ens kropp bara vill skrika för att man äntligen äntligen anser att man är värd att vara lycklig. Å herre.
Trettonde Juli 2011
Klockan är 01:51 dagen efter jag trodde jag skulle få sakna dig tills hjärtat brister och nu ligger du i min säng. Du är utan kläder och trots att ljuset som tar sig igenom rullgardinen är minimalt vet jag precis hur dina linjer sträcker sig, och att de passar så bra ihop med mina.
14 februari 2012
För exakt ett år sedan var det såhär: Vet så himla väl att det här är en vanlig dag precis som alla andra och egentligen inte är speciell alls. Men för en kärleksmyra som mig känns det i hjärtat att sova själv i en säng som alltid kändes för liten när man delade den med någon men som nu är alldeles alldeles för stor.
Min säng känns fortfarande för stor och mitt kärleksmyrehjärta gör fortfarande rätt ont ibland. Och allting ser likadant ut nu som det gjorde för ett år sedan, men nu är det ändå en helt annan sak. För det blir alltid bättre. Man läker alltid.
Min säng känns fortfarande för stor och mitt kärleksmyrehjärta gör fortfarande rätt ont ibland. Och allting ser likadant ut nu som det gjorde för ett år sedan, men nu är det ändå en helt annan sak. För det blir alltid bättre. Man läker alltid.
För tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen
Hur säger man till någon att man inte längre vet, att man rämnar på insidan och inte vet hur det kommer se ut när man fått alla bitar på plats igen, att det är nu eller aldrig någonsin. Hur vet man att man inte kommer ångra sig och sen kanske ångra sig igen, hur vet man när det är dags att lämna allt och hur vet man när man ska stanna. Hurfan ska man kunna ta tag i någonting när allting snurrar i 200km/h och man är två sekunder från att tappa fotfästet.
Ask Alice when she's high
Och jag tänker vafan har kärlek gett mig och ser inte alla bra saker utan bara slutar orka, tänker hur jävla rätt de har och sjunger med när han säger love will fuck us up. Kan vi bara bli fulla och aldrig nyktra till.
Stress
Idag kraschade det. Jag slutade smånötas i sömmarna utan allt bara släppte och i bilen utanför affären, mitt i julhandeln och vinterglädjen föll allting till marken och sömmarna sprack en efter en. Det kanske är dags att ta tag i det nu.
I den verkliga världen
Ibland några alkoholpåverkade minuter kan vi dela ett samtal över telefon. Jag sitter ute på balkongen, jag fryser inte men märker att det är kallt när mina andetag blir till rök i höstluften. Det är så mycket folk runtomkring dig, jag hör de fråga efter dig och ibland säger de frågande mitt namn. Jag undrar hur mycket du berättat, hur mycket de vet. Inte för att det spelar någon roll, allt sådant är längesedan nu.
Jag hör dig tända en cigarett på andra änden, som du alltid gör när vi pratar. Du säger att det är för att du blir nervös, varför har jag aldrig förstått, jag trodde vi kände varandra vid det här laget. Säger vad är det nu, tre år? Du instämmer och så kommer vi in på det vi alltid gör. Jag nästan sluddrar fram den där ständiga frågan och redan innan du svarat vet jag vad du kommer säga.
Vi fortsätter, du ber mig förlåta, jag förklarar, vi suckar, jag ledsnar, vi kommer överrens och sen är det tyst. Inte någon av oss tar kontakt, ingen säger något alls. Så vi väntar tills nästa berusande natt, och kanske är det för det bästa. Du ljög ju alltid när du var nykter.
Vi fortsätter, du ber mig förlåta, jag förklarar, vi suckar, jag ledsnar, vi kommer överrens och sen är det tyst. Inte någon av oss tar kontakt, ingen säger något alls. Så vi väntar tills nästa berusande natt, och kanske är det för det bästa. Du ljög ju alltid när du var nykter.
När ja är nej och nej är ja
Säger att det inte är något när man går sönder, vänder sig om när man inte vill just något annat än att ha den armen runt sin midja.
Utkast som aldrig publicerats, men här har ni några. För jag vet inte vad annars jag ska skriva.
Sist något kändes såhär bra vändes min värld upp och ner på några minuter. Så snälla, snälla, låt det här bestå.
Ljuset smög sig igenom persiennerna, lämnade ränder på din kropp. Täcket var virat runt dig flera varv, men lite hade du lämnat åt mig och med dina smala armar höll du om mig.
Det är inte många år sedan jag stod framför spegeln med rödgråtna ögon med en slående huvudvärk och trodde att allt de där äldre pojkarna ropat åt mig i korridoren var sant. Inte många år sedan glåpord kastades lite här och var, man var allt från hora till äcklig. Och det är inte heller länge sedan jag slutade dra i hud, klämma, känna, väga.
Det är inte många år sedan jag stod framför spegeln med rödgråtna ögon med en slående huvudvärk och trodde att allt de där äldre pojkarna ropat åt mig i korridoren var sant. Inte många år sedan glåpord kastades lite här och var, man var allt från hora till äcklig. Och det är inte heller länge sedan jag slutade dra i hud, klämma, känna, väga.
Det är när jag vill som mest jag gör som minst. Allt för att inte göra fel, ungefär.
Ja vafan ska jag säga, jag älskar dig.
Och jag undrar
Klockan är någonstans mellan natt och tidig morgon. Jag har sagt det jag ska säga, gråtit de tårar jag ska gråta. Mitt huvud vilar försiktigt på din arm och du ser frågande på mig, som om du undrar vad riktigt jag vill att du ska säga, vad man svarar på det jag just sagt. Det blir tyst och vi väntar på att något ska hända. Så jag tänker; ja, vafan är det jag vill att du ska säga
Krokiga tankebanor
Bär mitt hjärta på ärmen, vart annars ska jag ha det.
You won't believe it's true when I tell you about my feelings and what i'm about to do
(just nu lockar det) att sticka iväg, inte se mig om, bara dra, fara bort och inte komma tillbaka. (men jag ska) smyga iväg, krampaktigt hålla om och med gråten i halsen vända om (för att) såhär kan det inte fortgå
Nu är det ett år sedan
"går genom ett iskallt augusti
och ett nystartat september
försöker för en sekund
eller kanske till och med en minut
att inte tänka på dig
fyller huvudet med
ångest och stress
allt för att inte minnas
hur det känns att vakna med dig
en kall höstmorgon"
och ett nystartat september
försöker för en sekund
eller kanske till och med en minut
att inte tänka på dig
fyller huvudet med
ångest och stress
allt för att inte minnas
hur det känns att vakna med dig
en kall höstmorgon"
..och allt det här är som bortblåst, jag som trodde det aldrig skulle försvinna.
Ibland är sorgen en passerande fågel, varför är det inte alltid så
Vi hade nog båda druckit lite för mycket. Eller, det var nog bara du. Det var ju inte längre vi, utan nu var vi två självständiga individer. Tidigare satt vi ihop. Fyra sidor långa sms om våran tonårskärlek, jag älskar dig mest av allt och snälla lämna mig aldrig. För isär var vi trasiga, men tillsammans nästan en hel.
I någon stuga i någon skog, med dina och mina kompisar. Inte längre våra, vi var ju inte längre vi. Du tänkte nog inte efter, den där spärren hade du druckit bort. Du höll inte på orden, tog i, skrek. Det fanns inget som rättfärdigade mitt mående, att jag åt tabletter. Man skulle härda, hålla åt, inte känna efter så jävla mycket. Brännmärkerna på dina armar hörde aldrig hit, de var något annat.
För nu var det inte längre vårat problem, något jag kunde bry mig om, något som kunde skada oss. Utan bara mina tårar, i mitt hjärta det rev och skar, mina sömnlösa nätter. Vi var ju inte längre vi.
16:04
Det sägs så mycket och jag vill så mycket samtidigt som det sägs för lite, vi vet för lite och jag tror allting.
La valse des monstres
Tömmer hjärtat med betydelselösa ord och det är nog tänkt att det ska kännas bättre nu. Kaos utanpå, inuti, hemmavid, nej det känns inte bättre.
Minns
Ja, det var där vi satt. På bron där du lärde mig om flygplanen, berättade om alla gånger du befunnit dig tusen meter upp i luften och hur vackert allt var. Hur mycket du längtade efter att få ta med mig. Ja, det var där vi låg. Där i det stora sovrummet med den stora sängen med vinröda sidenkuddar och ett fönster i snedtaket som jag älskade så mycket, det var där du berättade historier om Plutt och hur han skulle rädda prinsessan från den onda kungen.
Det var alltid på den stolen, i det köket, vid det vita bordet du åt frukostägg med alldeles för mycket salt och lite kaviar. Knäckte skalet med speciella skedar i plast. De fanns i grönt, gult och rött.
Det var i det vardagsrummet med den ljusrosa mattan och glasbordet du alltid bad om största möjliga tystnad, jag hoppade så långt jag bara kunde och du applåderade så högt du kunde. Det var där fåtöljen stod, den som jag alltid snurrade flera varv i trots att jag inte fick, den du varsamt hängde dina kläder på när det blev dags att sova och den som hade den sköna fotpallen.
Det var i det vardagsrummet med den ljusrosa mattan och glasbordet du alltid bad om största möjliga tystnad, jag hoppade så långt jag bara kunde och du applåderade så högt du kunde. Det var där fåtöljen stod, den som jag alltid snurrade flera varv i trots att jag inte fick, den du varsamt hängde dina kläder på när det blev dags att sova och den som hade den sköna fotpallen.
Sen var det i den där i soffan jag fick hjälpa dig skriva ditt namn, hjälpa dig komma på orden du inte riktigt kunde ta i din mun och träna med dig så att du skulle bli dig själv igen. Du hade ett block med rutiga blad, svarta pärmar, stiftpenna med dina initialer på. Du klappade mig alltid på kinden, sa att jag skulle bli logoped när jag blev stor. Eller professor, jag var ju så duktig.
Det var där du föll ned på golvet mitt under släktmiddagen. Det var där jag stod när det hände, där jag stod när ambulansen kom och hämtade dig och där jag satt när jag sa att jag skulle stanna hemma, jag var ju så stor så jag klarade mig väl själv i några timmar.
Det var där du föll ned på golvet mitt under släktmiddagen. Det var där jag stod när det hände, där jag stod när ambulansen kom och hämtade dig och där jag satt när jag sa att jag skulle stanna hemma, jag var ju så stor så jag klarade mig väl själv i några timmar.
Det var i den sjukhussängen du låg och du kunde inte prata. 1, 2, 3, 4, 5 blodproppar senare. Vi räckte dig vatten men du ville inte ha, kunde inte göra dig förstådd och jag kunde inte sluta gråta.
Och det var där jag stod, mitt emellan makaronerna och konserverna när det ringde. Precis där jag stod när du gick bort och aldrig skulle komma igen. Jag fick aldrig flyga och Plutt fick aldrig sin prinsessa. Men jag kommer aldrig sluta sakna dig.
.
Din hand passar så perfekt in precis där, där på den lilla platsen mellan var min bröstkorg smalnar av och sedan höften blir bred.
