Nu är det flera år sedan, den där måndagen mitt i vintern, några dagar före våran stora dag och några dagar efter "jag älskar dig". Först av sen på, "jag har slutat vara kär". Och jag trodde att jag aldrig någonsin skulle läka, att jag skulle blödablödablöda för alltid. Men jag läkte för längesedan och nu finns du inte kvar, nej jag saknar dig inte alls. Man läker alltid.

Det finaste i hela det franska språket och nästan det enda jag minns från de där lektionerna i högstadiet där jag ägnade mer tid åt att beskriva min sinnesstämning med meningslöst klotter på mappen än att faktiskt lyssna är en mening på tre ord, tolv bokstäver. Jag vet inte varför jag minns just det, kanske är det för att just nu känns det så ganska ofta. För det finns något jag kommer ihåg från de där timmarna där jag helst bara ville ut och röka nästa cigarett bakom gymnastiksalen; tu mes manques, du fattas mig.

Varma vindar mot bara ben och jag minns precis hur det känns när de är ihopslingrade med dina.

Vi romantiserar ångest och dessa tonår som egentligen inte är något mer än ett inbördeskrig mot sig själv. Älskar att hata och hatar att älska, nere eller uppe på fem, man ska vara mångfacitterad och kunna allt. Jag sjunger kyss mig inte det kommer bara leda till något ont ungefär en miljon gånger efter varandra för att det är bästa delen i hela låten och bara slutar bry mig, för det ska man också göra.

När man blir påmind om hur fantastiska människor man har i sin omgivning, det är nog bland det finaste.

Att vända in på en annan väg då den man gick på tagit slut, att skratta hela tiden, att skratta så man gråter, att gråta tills tårarna tar slut, att göra saker man aldrig gjort förut, att gå på festival, att stiga upp tidigt när man helst hade legat i sängen hela dagen, att bara flänga runt, att vara vaken hela nätter, att vara spontan, att älska så mycket, att lyssna sönder musik, att dricka öl och grilla så fort tillfälle ges, att kramas, att pussas, att vara gladgladglad.

det tysta, varma, omfamnande
som skulle ställa allt till rätta

det som aldrig kom

'cause after all you're my wonderwall.

weheartit

Vill famla runt på Paris gator, äta franska söta frukostar och använda mig av all den franska jag glömt bort sen högstadietiden och lära mig mer.

Ska ramla och dansa runt på Paris gator. Någon gång.

Trodde jag skulle komma tillbaka med en sanslös energi och ork till att göra allt, men helst av allt hade jag bara legat i min säng resten av lovet med en filt och en arm runtom mig.

(om någon har ett jobb till övers tar jag gärna emot)

Saknar tunga andetag mot en naken rygg och hårda men inte snabba hjärtslag. Eller bara värme under täcket och en arm runt en om än för bara en liten stund.

När jag kollar igenom gamla bildmappar från 2006, 2007 och 2008 så ser jag de tjocka kajallinjerna runt ögonen, de fula svarta oklippta håret, alla de tillfälliga pojkvännerna jag trodde att jag var så kär i och en liten tjej som trodde att världen tog slut varje gång ett förhållande gjorde det och som hade en massa ångest i hjärtat.

Men så gick det över. Denna tonårsångest som låg så djupt in och som jag inte kunde göra något åt då jag inte visste varför den fanns där försvann. Och nu går jag fortfarande sönder i kanterna när kärlek tar slut, men jag är så himla bra ändå så det spelar ingen roll.

Jag var inte gammal, mellan tretton och fjorton år och en pojkes armar runt min midja var allt jag trodde jag behövde för att fylla det tomrum jag grävt inuti mig.
Vi hade vetat om varandra ett tag, du och jag. Jag var kompis med båda dina bröder och vi umgicks med samma människor, men vi hade ännu inte blivit så nära som vi kom till att bli.

Det var sommar och jag såg på dig på avstånd. Du var lika trasig som jag. Ditt blonda hår hade du färgat svart och låtit bli lite längre än vanligt. Dina mörka jeans hade små revor i sig och i munnen hade du ofta en cigg. Du visste inte heller vad du skulle göra av ditt liv, inte för att det spelade någon roll. Inte för oss.

Vi var på samma fester hela den sommaren och tillslut i de första dagarna i augusti låg vi i din säng och pratade och hånglade tills klockan blev sju, åtta, nio på morgonen.
Och så fann vi varandra. Någonstans mellan pubertetsångest och tonårstankar fann vi varandra.
Sen när vi inte skrek eller fann löjliga anledningar till att vara arga på varandra brukade jag ta min rangliga cykel till dig och vi badade i sjön, sen ibland fick jag skjuts hem i den mörka sommarnatten på din moped som inte hade något lyse. Jag var skräckslagen först, men då tog du min arm och lade den runt din midja och jag höll om dig hårdare än någonsin förut. 

En kall februaridag nästan sex månader senare tog det slut och jag trodde att mitt liv gjorde detsamma och gjorde det i flera veckor.

Och det är sånt här jag tänker på när jag inte kan sova om nätterna. Tonårskärlek och två trasiga själar som fann varandra ett litet tag, för att sen knappt hälsa på varandra när de ses. Det är så konstigt, vi var ju så kära, om än för flera år sedan.

Mina lungor är fulla av denna etsande ångest som sprider sig likt tung luft i huset och inte försvinner hur många fönster vi än öppnar, den som vi alla känner men som ingen riktigt vågar fråga om.

Rim och reson är som bortblåst, anledningen spelar ingen roll. Det skulle bara kännas bra att för en liten stund bara få andas.