Han satt där i fikarummet på avdelning 53 med droppställning och avmagrat ansikte. Han som nästan varit spänstigare än mig, gått mil varje dag, alltid haft en frys full av gofika och världens bästa famn att krama. Han kramar alltid så hårt, trots sina ömma axlar.

Han pratade på grövsta bondska, svarade alltid "jå no varä bra å hä gjord nalta ilt men hä va'an ju van" när man frågade hur han kände sig efter operationen. Han visste inte när han skulle få komma hem, men allt hade gått bra så vi hoppas på snart. Han lät pigg och var lika glad som alltid, trots krämpor. Men han såg så ynklig ut. Så skör. Och när vi åkte hem kunde jag inte krama honom så hårt som vi alltid gjort, vi bara tog i hand.

Fina Farfar.