Insåg någonstans mellan de levande ljusen
och de mjuka armarna runtom mig hur ohållbart men fantastiskt det här är.

"Får jag iallafall ge dig en kram?"
"Det vet du att du får."

Så gick han ut, och han och jag var inte längre vi. Han tog inte sin väska med sig ner, för den hade han inte ens tagit in i huset. Han visste redan innan vad som skulle hända, han var säker på sin sak. Kvar satt jag, invirad i mitt täcke och med mascararänder ner till bröstet. Jag låg vaken i flera timmar, bara väntade och hoppades febrilt på att en bil skulle köra in på infarten och att han med stora steg skulle springa upp till mig och ta mig i sina armar som han gjort så många gånger förr, eller att jag skulle få vakna och se att hela kvällen bara varit en dröm. Men det kom aldrig någon bil och den kvällen var så verklig den bara kunde bli.

Det blev långsamt lördag morgon och jag skulle iväg på jobbet. I sängen låg ingen jag skulle pussa hejdå eller ens krama om, absolut inte någon att säga jag älskar dig till. Tusendelarshjärta.

Dagarna flyter fortfarande fram nästan lika långsamt som den fredagsnatten och det händer att jag bara gråtergråtergråter tills det inte finns några tårar kvar.
Det står fortfarande ingen bil på infarten och min säng ekar tom. Men när jag tittar tillbaka och minns så saknar jag tusenfalt, men är samtidigt så sanslöst tacksam. Och så jävla glad.

"Det löser sig, Gabbe. Det gör det alltid."

Jo, det gör det. På ett eller annat sätt, så löser det sig.

Dagarna flyter så sakta fram, det känns knappt som att dom går. 
Jag bara drar fötterna efter mig och börjar inse att de flesta saker är fan inte värda besväret.

Vet inte ifall något har kommit tillbaka, men tomheten är nästintill borta. Fyller den med jobb, umgänge och till helgen trycker vi dit lite trästocksfestival.

Känns fortfarande alldeles förjävligt att ha växt tillsammans, men tydligen inte växt ihop såsom det kändes. Och det är fortfarande jobbigt att vakna upp mitt i fredags-, lördags- och söndagsnatten av att man fryser så mycket utan att ha någon med långa armar som kan hålla om en.
Känns fortfarande hemskt att det inte handlade om dig och mig, utan det runtomkring.

Men det är nog okej. Jag tror det är okej att det känns så, iallafall nu.

Det finns dagar som idag, när man istället för att sitta ute i det fina vädret sitter inne och läser fina sms som man sparat i en viss mapp på mobilen om och om igen. Sånna som man fick i augusti och september 2009 och de som man fått för någon dag sedan.

När man fortfarande lever på det där sneda leendet för snart två veckor sedan eller den där kramen från den där fina vännen för några timmar sedan.

Det finns dagar som idag, när man kanske egentligen inte borde men bara är sådär löjligt glad.

när jobb, resor och tiden inte är på ens sida
när man inte ses så ofta som man borde
och saknad är det enda man känner