Jag var 13 och han 14. Min bästa vän var tillsammans med hans bästa vän och efter deras desperata försök till att få ihop oss blev vi tillslut tillsammans. Han var så kort, flera centimeter kortare än mig så varje gång jag skulle krama honom var jag tvungen att böja mig ner. Det var han som kysste mig för första gången med sin ivriga tunga och sen efter tre veckor ringde jag till honom och sa att jag inte var kär, för det var jag ju inte. Jag trodde naivt nog i några dagar att han var den rätta och att vi älskade varandra men så tog det slut.

Sen fann jag en fin vän. Vi kom rätt nära och brukade skriva till varandra på msn att vi var så himla kär i någon men tordes inte berätta. Jag önskade i hemlighet att det var mig han pratade om när han berättade om den här tjejen och fick en lördagsförmiddag veta att det var jag. Det höll inte länge alls då vi insåg att vi aldrig varit kära utan vi tyckte bara om varandra riktigt mycket som kompisar. Och så gick vi vidare.

I mitt lilla huvud så kunde man ju inte vara ensam så det tog inte lång tid innan jag hittade någon annan att ha mina armar runt. Han hade glasögon och det finaste lockiga håret. Han var så osäker och försiktig så när jag fick ett samtal en valborgskväll av en förtvivlad vän och fick höra att han höll på med någon annan när jag inte kunde vara där kunde jag knappt tro att det var sant. Jag var i Blåsmark där jag alltid var, med samma människor jag alltid var med och så kom han dit med sin moped en kort stund och så gjorde vi slut.

Jag fortsatte att vara i Blåsmark och det gjorde han också. Men så sen en sommarmorgon efter flera nätter tillsammans och några sms honom och en kompis emellan så vågade någon annan närma sig, möta mina läppar och ta min hand och så var vi tillsammans i nästan sex månader. Trots att vi bråkade så himla mycket mer än vad jag ville erkänna så kände jag mig alltid så trygg i hans armar. Och så en måndag när vi stod ute vid sporthallen och delade på en cigarett gjorde han slut. Jag tror att jag grät alla hans tårar, tårarna tog ju aldrig slut.

Ett såkallat reboundförhållande hade jag såklart också. Det tog kanske två dagar innan jag ringde och ville göra slut, jag var ju inte kär. Men så följde jag honom över landsgränsen till deras stuga och när jag låg i hans knä och han strök mitt hår insåg vi båda två att allt vi pratat om tidigare samma dag, om att gå skilda vägar, att det var det enda rätta.

Sommaren gick och jag skulle snart fylla femton. Tog ihop det med en kille från en annan stad som jag var så kär i men som aldrig kunde vara ärlig, aldrig egentligen var god nog för mig och som inte alltid behandlade mig som jag förtjänade. Efter en massa hit och dit gick vi också skilda vägar, det var det enda vi kunde göra.

En varm septemberdag efter flera veckor av nervöst fnittrande varje gång jag fick sms av honom så åkte jag iväg till Luleå för att träffa någon jag sen kom till att älska i över ett och ett halvt år. Jag hade aldrig varit med om att någon varit så snäll, brytt sig så mycket och varit precis så som alla andra borde ha varit så det kan även om det var över ett halvår sedan vi bröt kan det vara jobbigt att tänka tillbaka. Han var ju så olik alla andra.

Nu i efterhand önskar jag av hela mitt hjärta att jag hade kunnat gå tillbaka i tiden, säga åt den lilla tjej som var så osäker och inte ville något annat än att ha en pojkes långa armar runt sig att det kommer inte att göra dig bättre. Inte för att jag ångrar förhållandena i sig, utan för att jag förtjänade så himla mycket bättre. Även då.