Klockan är sju en helt vanlig söndag och det talas om flytt. Två mil norrut in till stan om tre år. Om tre år då jag förhoppningsvis åkt bort och hittat eget, men det gör ändå så osannolikt ont i hjärtat på mig.

Lämna mitt, pappas och farmors barndomshem. Att sälja och se någon annan flytta in. Ha någon annan som sover i mitt rum, som går på våra golv och som äter i vårat kök. Nejnejnej, jag vill inte.

Hur ofärdigt och opraktiskt det än är så kommer det här stora huset i den här lilla byn alltid vara hemma.
Alltid, alltid, alltid.