Även om jag kan ha flera människor omkring mig känner jag mig ensammast i världen.
Även om någon säger "Gabbe, Jag älskar dig." så känner jag mig hatad.

Många års problem och svårigheter har nu resulterat i detta...
En trasig själ som hela tiden försöker bli hel igen - Ett kaos inombords.

Jag mår inte lika bra som folk tror, inte heller lika dåligt. Jag mår som jag gör, men jag vill må jättebra.
Är det bara en avlägsen dröm för mig, eller kan jag verkligen lyckas med det?
Egentligen vill jag bara ge upp, men samtidigt så skulle det vara så otroligt olikt mig. Jag hatar att inte klara av saker, och är nog världens sämsta förlorare. Men ska jag då låta den här förbannade skiten vinna över mig?

it burns - it rips - it hurts.