Jag är hemma.

En vecka med kombinerat bohag. Adressändringar och uppsägning av avtal, nytt jobb och bubbligt rosé i nya champagneglas. För att det här är så jävla värt att fira. Detta, med allt kaos och osäkerhet, alla högljudda skratt, hårda kramar och handhållande i soffan. Detta, med kärlek i varenda minut, i vartenda hörn.
 
Jag har bott här nästan hela mitt liv, men ändå känns det som att jag börjar om på nytt när jag skriver in mitt Piteå-postnummer istället för något av de jag hade i västerbotten, när jag bokar in dejter med kära pite-vänner jag känt i över tio år och för femtioelfte gången planerar pite dansar och ler. Det är ju det här jag kan som bäst, det här jag älskar mest. Ha! Jag är hemma. 

Avskedsfest.

 
När jag samlade 22 favoritpersoner på 21 kvm för att säga hej då, och tacka av min tid i Umeå. 
 

8e mars.

 
På årets 8e mars klädde jag mig i helrosa, lyssnade på Stefan Löfvéns tal på Kvinnohistoriska Muséet och gick i bombastisk fantastiskt härligt demonstrationståg.