Har inte gjort någonting i helgen, men har ändå haft en sanslöst händelserik helg. Min dator har kraschat så alla mina bilder har försvunnit (idiotidiotidiot som inte säkerhetskopierat), jag har ätit godaste glassen, suttit hemma och gråtit för att jag inte var i lule och såg håkan, fått finaste smsen och fällt ännu en tår, städat, skottat fram eldstaden och grillat pinnbröd.

Stiger upp klockan sju, fyller en stor temugg med O'boy och lyssnar igenom alla Winnerbäcks finaste. Funderar över när saker och ting ska börja lösa sig och när våren ska komma på riktigt. Det doftar fortfarande vinter och temperaturen ligger på minus, längtar efter värme.

Han satt där i fikarummet på avdelning 53 med droppställning och avmagrat ansikte. Han som nästan varit spänstigare än mig, gått mil varje dag, alltid haft en frys full av gofika och världens bästa famn att krama. Han kramar alltid så hårt, trots sina ömma axlar.

Han pratade på grövsta bondska, svarade alltid "jå no varä bra å hä gjord nalta ilt men hä va'an ju van" när man frågade hur han kände sig efter operationen. Han visste inte när han skulle få komma hem, men allt hade gått bra så vi hoppas på snart. Han lät pigg och var lika glad som alltid, trots krämpor. Men han såg så ynklig ut. Så skör. Och när vi åkte hem kunde jag inte krama honom så hårt som vi alltid gjort, vi bara tog i hand.

Fina Farfar.

Hrm, med mig? Kör på det! Jag kan vara riktigt långsint ibland. Det är inte så att jag går och är arg över något i flera veckor, men jag minns det jättelänge och sen när jag kommer att tänka på det igen så känns det som om det precis hänt. En bra egenskap då. Jag lyssnar alltid när någon har något att säga och försöker komma med så bra råd jag kan. Älskar att hjälpa folk.

Och så var de 30 dagarna slut!