För ett halvår sedan hämtade vi hem en sotsvart mjuk boll som bet på allt och aldrig hade tid att ligga still (annat än de tjugo timmarna per dygn som han sov). Idag är han strax över 20kg tung, hämtar pinnar som ingen annan och sitter gärna i knäet även fast man kanske börjar bli lite för stor för det. Att man kan vara så kär i en hund, va? Tänka sig.