Varför jag alltid längtar hem.

Det är något speciellt. Atmosfären. Hur jag kan alla gator men efter snart tre månader i annan stad glömt bort vad som ligger längs dem. I fyra nätter sover jag tätt intill den käraste jag har, vaknar av att han håller om lite hårdare eller att han försiktigt drar i mig när jag självsäkert rullat in mig i varenda cm av det stora täcket och så äter vi lyxig frukost som vi lagat tillsammans som i en amerikansk romantisk komedi.
På stans äldsta café möts vänner som känt varandra i över ett decennium. Diskuterar relationer och gamla minnen och slås av hur mycket vi hunnit med, hur mycket vi gått igenom och hur mycket som har förändrats. Men det är väl inte så konstigt, att man förändrats från det att man var elva till det att man fyller tjugotvå. 

En torsdags alla soltimmar spenderas i min hemby, på robusta träsoffor runt grillringen och vi hånglar och grillar korv tills våra kläder är alldeles inpyrda i rök. Vi gör hemkokt palt, skalar och river potatis tills händerna gör ont och äter traditionsenligt med: mycket smör, lingonsylt och ett stort glas mjölk. Pratar bondska under hela processen, såklart. Somnar i paltschwiimen i soffan. Hand i hand. 

Grattar Carolina på födelsedagen 7 dagar i förväg. Byter presenter, pratar om det här med att flytta och väger plus mot minus. Gråter ut. Två tre fyra koppar kaffe invirade i filt på trästolarna vid bänken i köket. Fötterna mot elementet och "jag ska komma och hälsa på er, jämt." Kramar om hårt och "jag hör av mig imorgon när jag vaknar." 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0