Jag ska kliva ut från bussen och en äldre man ser mig tydligt i ögonen och säger "damerna först" som en trevlig gest och lägger armen om ryggen på mig precis innan jag ska gå ut. Ler och säger "nu kan vi gå över vägen" när bussen kört förbi och ingen mötande bil kommer. Jag blir rädd. Jag blir genast medveten om att jag har kort kjol på mig och att min stora väska jag har träningskläderna i slår ganska hårt mot mina lår. Är så jävla rädd att min kjol ska åka upp eller fladdra eller vad som helst. Utanför ICA sitter en man och tittar på mig lite för länge. Lite för hård i blicken. Och jag blir så jävla rädd. 

 

Det är när jag går hem från bussen, är på krogen eller när jag handlar mat som jag blir rädd och som det isar i hela kroppen på mig. Det är inget påhitt, det är inget självvalt eller inbillat utan det är en faktiskt rädsla baserat på hundratals egna och återberättade upplevelser. En hand på ens innerlår och rumpa innan en bio, ett försök att ta en på bröstet innan man ens sagt hej, ens hand mellan ens ben utan något som helst samtycke. Det händer hela tiden. Överallt. Och det som gör mig mest förbannad är de som ifrågasätter. "Vadå sexuella trakasserier, något sådant har jag aldrig varit med om", "vadå sexism, något sådant har jag aldrig råkat ut för", "vadå varför är du rädd bli våldtagen, sånt händer ju aldrig". Att du blivit skonad detta förminskar inte min upplevelse, mina erfarenheter och min rädsla. Jag vill inte vara rädd. Jag vill inte tänka en extra gång vad jag tar på mig, om mina bröst syns lite för mycket eller om kjolen är lite för kort utan jag vill kunna ha på mig precis vad jag vill när jag vill och gå precis vart jag vill när jag vill. Jag är så färdig med att ses som ett objekt och något som finns till för att behaga den manliga blicken. 

 

Så snälla sluta ifrågasätt mig utan ifrågastätt istället varför det är såhär. Fuck sexismen, fuck patriarkatet, fuck alla sexister och antifeminister. Så, tack för mig