Flyttar ut. Hittar hem. Lägenheten luktar rök och jag vet ingenting om det här området jag ska bo på, vet ingenting om den här staden. Men det blir mitt hem. Flyttar sakta ut ur flyttkartonger, hänger upp gardiner och tavlor. Fotografierna lägger jag i album och har närmast sängen. Det blir så tydligt, nu. Vilka jag vill ha nära.

Firar alla hjärtans dag med min bästa vän som är hemma från London i ett litet tag till, vi äter fyra små rätter på thairestaurang och helvete Isabelle, will you be my valentine?

Jag gråter jävligt mycket. Av lättnad. Aldrig mer nu. Nej, aldrig mer.

Skrev såhär:
Under alla år gav det mig fan ingenting att tänka på andra så nu lägger jag bara energi på mig själv. Och helvete vad bra det känns.