Idag är det ett år sedan jag lyfte ner allt jag ägde i stora flyttkartonger, packade en bil alldeles proppfull och åkte åtta mil söderut. Jag satt med min jordglob och LP-skivor i knäet, vinkade hejdå till min älskade vindslägenhet med takfönstret där hade suttit ute på taket varje kväll och åkte iväg för att börja om på nytt, börja på riktigt han och jag. Två dagar innan hade mina bästa vänner anordnat överraskningsfest åt mig för min 20årsdag och jag var fortfarande bakfull. Trött efter att ha jobbat mitt allra sista pass i hemtjänsten, rädd då jag inte hade någon aning om vad som väntade nu men mest av allt var jag så fruktansvärt förväntansfull. 

 

Jag flyttade in. Packade sakta upp, delade ut femtio CV'n över hela stan, reste till London och till Thailand. Fick världens bästa jobb. Tacklades med den där jävla panikångesten och känslan av att mitt hem aldrig var mitt hem. Lärde känna de bästa människorna i världen. Sen blev det ju nytt år och det tog slut mellan oss under tvåtusenfjortons allra första dag. Jag flyttade ut, hittade ett eget hem, hittade hem. 

 

Nu har jag bott i den här staden där jag ju egentligen aldrig skulle hamna i ett helt år. Jag har precis lärt mig vart de olika områdena utanför stan ligger, vad de heter och hur man snabbast tar sig mellan dem. Jag lämnade allt jag hade och gav mig fan på att fixa det här. Nu har jag gjort det i ett år, och nu har jag bestämt mig för att åka iväg igen. I vår säger jag hej till ännu en ny stad och denna mellanlandning får ett slut. Tack för att du tog hand om mig ett tag i allafall, nu längtar jag efter fyra månader av att sakta säga hej då och suga den allra sista musten ur allt som Skellefteå har att leverera, för sen åker jag till Umeå. Fyfan vad pirrigt, men mest av allt, så jävla kul.