Det är tisdag. Jag jobbar fem timmar med trettio stycken ständigt i kö och tänker att nu är det faktiskt inte länge kvar tills jag slutar. För alltid, liksom. Det är två och en halv vecka kvar och sen två veckor ledig. Tre komma fem månader kvar i lägenheten och sen sambo. En och en halv vecka kvar och sedan blir han tjugofyra, och vi fyra och ett halvt. 

Det är tisdag kväll och jag skryter om hur jag nästan klarade halvmilen, för så mycket har inte jag sprungit sen i vinter. Du berättar om renoveringen och jag skriker att jag saknar dig. Det regnar så sanslöst hårt mot mina fönster och hade jag inte vetat bättre hade jag trott de skulle gå sönder. Det blixtrade tidigare, och åskade som galet.

Nu är klockan 22:22 en tisdag och roligare än såhär blir det inte idag.