Hemmingsmark

Det finns knappt några ljud här. Det är några däck mot asfalten längs landsvägen och fåglar som kvittrar i skogen som omringar hela byn. 
 
På fotbollsanläggningen springer barn efter bollar och föräldrar hejar på. I nergådda adidasskor springer jag sakta förbi på den gropiga grusvägen och det doftar av alla träden. Björklöv och tallbarr. Det känns som månader sedan jag var här sist men bäcken rinner fortfarande lika stilla genom bygden och vinden viner lika mjukt i träden. 

I Hemmingsmark hälsar alla på alla, man hejar och vinkar och nickar. Jag känner ingen här längre. De i min ålder har flyttat härifrån och de som var äldre än mig har växt in i egna familjer och egna norrbottensgårdar och älvsbyhus på gårdarna in längs vägarna. 

Skolgården dryper av tidig ångest och gräsmattan på förskolan är inte klippt på veckor. Syrenbuskarna hos min barndomsvän är höga och fantastiskt vackra med stora lila blommor, det doftar ända ner till vägen. I stora beteshagar fulla med ängsblom travar stora nordsvenskar lika gamla som mig, de kommer nära när man går förbi. 

Fotbollsmatcherna är över och flera Volvo v70 fulla med barn och fotbollsutrustning åker hem. Det kommer ljud i byn igen, men snart blir det stilla och tyst.
 
Jag har flyttat härifrån och jag har inget kvar här men det kommer alltid vara hemma. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0