Det känns konstigt att skriva om något annat efter igår. Som att det måste gå ett visst antal dagar eller att det nya måste handla om en viss sak för att det tidigare ska få behålla sin mening. Det är klart jag fortfarande är ledsen. Jag är ledsen för att han inte finns längre, jag är ledsen för att jag är ledsen och jag är ledsen för det känns inte som att jag har någon rätt att vara ledsen. Och absolut inte posta något annat meningslöst blogginlägg om hur bra dagen innan var, beskriva hur mycket jag längtar efter Christian eller hur vemodigt kul och läskigt det känns att Isabelle ska flytta. 

 

Men världen står inte still och klockan stannar inte och vrider inte tillbaka sig hur mycket jag än vill. Fyfan, om du bara visste hur mycket alla saknar dig.