Marcus.
Tidigt imorse gick min barndomsvän bort. Den starkaste snällaste raraste killen som jag känt sen jag var liten som kämpat och kämpat och kämpat gick vid 21 års ålder bort. Det har nog inte riktigt landat än, sjunkt in. Att någon man vuxit upp med, bjudit in till varenda barnkalas, åkt till Gåssjön med och badat varenda sommar nu inte finns längre. Det känns så överjävligt. Så orättvist förbannade jävla skitvidrigt hemskt överjävligt.
Och så kommer skammen, det dåliga samvetet. Ångesten över att man inte hörde av sig oftare, kom förbi, kramade om, förklarade hur orolig man faktiskt var och hur mycket man brydde sig. Och nu kommer man aldrig få chansen. Världen kommer fortsätta som vanligt och tiden kommer inte att stå still.
Han var så rar. Så mjuk. Omtänksam, rolig, snäll. Och han kommer att bli så jävla saknad. Av alla.
Kommentarer
Postat av: Kusin Bea
Åh vad ledset mitt hjärta blir när jag läser detta. Dock skriver du, som alltid, så himla fint och träffsäkert. Mina tankar går till dig, till din barndomsvän och hans anhöriga. Puss
Postat av: josse
Huvvaligen, beklagar.
Postat av: Emma Isaksson
Jag har läst din blogg ganska länge nu och jag måste ge en stor eloge till dig! Du skriver så fint gabbe, det här, om din farfar och om Lilly.
Tårarna rinner, det är hellt ofattbart, så orättvist och det gör så ont. Jag känner samma skam som du gör. Men vi får tänka tillbaka på de minnena vi faktiskt fick tillsammans med honom istället för att gräma oss över de vi inte fick. Och glädja oss över vilken faktastiskt snäll kille han var!
Trackback
