Det här är min Farfar. Min lilla, strax över 160cm korta farfar. Farfar som är en canceröverlevare, som går som en liten lappgubbe och cyklar och promenerar en mil om dagen. Han fyllde 81 på luciadagen men är som 25 i huvudet. Han gick på händer tills han var 65 och lekte alltid hela dagarna med oss barn, trots sin reumatism (och att vi var jävulskt jobbiga barn). När farmor gick bort för 15 år sedan och jag som fyraåring såg upp på farfar efter att ha gett honom en kram strax efter begravningsceremonin och sa "och snart ska vi begrava dig också!" sa han ingenting, det var aldrig något hyschande och men så kan du inte säga utan han skrattade gott och sa "är de inte fantastiska, barnen" till min Mamma som skämdes ihjäl. 

Han bakar den allra godaste kladdkakan, gör fantastiska bullar och hans fläskpannkaka är bland det bästa jag vet. Han byter alltid gardiner till jul, vår och sommar och har alltid så himla fint hemma. Han kan nästan alla släktträd i hela byn och han ger de allra bästa kramarna. Och han är så jämställd. Så himla jämställd för att ha vuxit upp på 30talet och han har alltid varit och stökat i köket och i huset, både innan och efter farmor gick bort och skulle aldrig ha det på något annat sätt. Han är öppen och accepterande och så himla himla bra. Älskade Farfar.