För tio dagar sedan hände något grymt, nu ska ni få höra. Det började med att vi hade planerat fika i kollektivet fredag kväll, för att säga hejdå till varandra nu när både jag och Simon flyttar iväg. Någon timme innan ringer Josse och frågar om jag vill ha skjuts till Degeränget, och eftersom att det ändå är en bit bor och min cykel blev stulen i början av sommaren tackade jag tacksamt ja.

Strax före sju kör volvon upp framför huset, och hon kommer upp och hämtar mig. "Har du hört den här låten? Den är ny!" säger hon och pluggar i hörlurar och denna låt börjar. Jag tänker inte så mycket mer på det, tänker att det är någon ny remix och så får jag ögonbindel. Leds in i bilen, blir körd runt runt runt fort sakta och om igen, hela tiden med temamusik från olika skräckfilmer i öronen. Tillslut är vi framme. Bilen stannar och musiken i hörlurarna tystnar. "Don't stop believin" med Journey spelas och för en sekund tänker jag "tänk om Belle vore här, det här är ju våran låt." Ögonbindeln knyts upp och där står hon, min allra bästa vän som jag trodde var på andra sidan Nordsjön står nu framför mig och jag gråter gråter gråter och kramar henne hårt för jag kan ju inte tro att hon är hemma. 

Där är inte bara mina allra bästa vänner, utan gamla klasskamrater och bekanta som är där för att ge mig den tjugoårsfest jag inte fick två veckor innan.