Han sa ingenting när det gällde, innan den där jävla bron brändes och jag nu inte vet hur jag ska hitta tillbaka. Men innan dess så hade han ju ändå stannat kvar, trots ovissheten och kaoset och stressen. Han skickade ju ändå ett brev, flera långa sms och gav mig långa kramar. Vi hade ju ändå de där timmarna i varandras armar, de där långa cykelutflykterna och fika vid älven, timmarna av planerande av den där jävla framtiden och jag älskade ju ändå honom så jävlajävla mycket. Åh.