När jag kollar igenom gamla bildmappar från 2006, 2007 och 2008 så ser jag de tjocka kajallinjerna runt ögonen, de fula svarta oklippta håret, alla de tillfälliga pojkvännerna jag trodde att jag var så kär i och en liten tjej som trodde att världen tog slut varje gång ett förhållande gjorde det och som hade en massa ångest i hjärtat.

Men så gick det över. Denna tonårsångest som låg så djupt in och som jag inte kunde göra något åt då jag inte visste varför den fanns där försvann. Och nu går jag fortfarande sönder i kanterna när kärlek tar slut, men jag är så himla bra ändå så det spelar ingen roll.