"Får jag iallafall ge dig en kram?"
"Det vet du att du får."

Så gick han ut, och han och jag var inte längre vi. Han tog inte sin väska med sig ner, för den hade han inte ens tagit in i huset. Han visste redan innan vad som skulle hända, han var säker på sin sak. Kvar satt jag, invirad i mitt täcke och med mascararänder ner till bröstet. Jag låg vaken i flera timmar, bara väntade och hoppades febrilt på att en bil skulle köra in på infarten och att han med stora steg skulle springa upp till mig och ta mig i sina armar som han gjort så många gånger förr, eller att jag skulle få vakna och se att hela kvällen bara varit en dröm. Men det kom aldrig någon bil och den kvällen var så verklig den bara kunde bli.

Det blev långsamt lördag morgon och jag skulle iväg på jobbet. I sängen låg ingen jag skulle pussa hejdå eller ens krama om, absolut inte någon att säga jag älskar dig till. Tusendelarshjärta.

Dagarna flyter fortfarande fram nästan lika långsamt som den fredagsnatten och det händer att jag bara gråtergråtergråter tills det inte finns några tårar kvar.
Det står fortfarande ingen bil på infarten och min säng ekar tom. Men när jag tittar tillbaka och minns så saknar jag tusenfalt, men är samtidigt så sanslöst tacksam. Och så jävla glad.

"Det löser sig, Gabbe. Det gör det alltid."

Jo, det gör det. På ett eller annat sätt, så löser det sig.