om ni inte orkar läsa allting, läs inte alls.

Nu vet jag inte längre hur jag ska känna. Jag försöker verkligen vara positiv, men det är så jävla svårt. Just nu är kompisarna och familjen det enda jag har. Jag älskar dem mest av allt i hela världen, men det räcker inte. Något saknas, någon. Patetisk, fel, onödig; jag vet. Men jag kan inte styra mina känslor.

I snart tio år har jag mått såhär. Jag är så otroligt less. Jag vill inte dö, men kanske är det enda utvägen? Kuratorer, kompisar, föräldrarna, mig själv. Jag har pratat med de jag litar på och med de jag kan. Det blir inte bättre. Jag vill så gärna må bra igen, jag vill så otroligt gärna kunna se att livet faktiskt har en framsida också, och inte bara den mörka baksidan.

Borderline, Panikångest, Sjuklig depression, Ätstörningar & Sömnsvårigheter. Käka medicin varenda jävla dag för att försöka vara normal. Fan.
Jag har förut sökt hjälp hos rakbladet, men nu är det cigaretterna istället. Jag vill sluta röka, men vill då inte börja om med att skära mig istället. Självklart så behöver ju inte det hända, men det är just det jag är så jävla rädd för att det ska.

Pojkvännerna har kommit och gått, likaså kompisarna. Vissa har jag fortfarande kvar, andra pratar jag inte längre med. Så mycket i mitt liv som jag just nu saknar.
Jag vill bara spola tillbaka tiden och få göra om allting en sista gång. Få känna den där närheten och ömheten jag kände när jag hade min senaste pojkvän. (nu mitt ex.) Jag vill känna lyckan jag kände då jag var tre år gammal och allting var bra. Jag vill känna mig älskad och behövd.

Jag vill må bra igen.